Terrordådet i tankarna

Ett land. En stad. Oskyldiga människor. Flera hundratals anhöriga. Vi alla är i sorg. I chock. Ett land, det landet som jag är född och uppvuxen i. En stad jag bott och levt i. Fina och älskade Sverige, fina Stockholm, har blivit drabbat av en terrorattack. Det är sådant här en bara ser på tv, sådant som en aldrig tror ska hända så nära inpå. Men nu har det hemska blivit till verklighet.

När jag skriver dessa ord har jag svårt att ta in det som hänt – har det ens hänt på riktigt? Drömmer jag? Det är sorgligt. Jag blir mållös. Jag blir ledsen. På riktigt. Men, älskade ni! Älskade vänner, anhöriga och alla ni som läser detta – det är nu vi måste stå upp för varandra. Hålla varandras händer, fortsätta leva. Dessa människor som vill rasera ett land, en stad, en familj – de människorna får inte vinna! VI måste fortsätta.

Sverige visar också gång på gång, när jag läser om människor som öppnar sina hem, bjuder främlingar på mat, kramar om någon en inte känner, polisstyrkor som gör makalösa insatser, att vi är ett starkt land. Ett land som inte ger upp.

All kärlek 

Men som jag nämner, vi måste fortsätta leva. Vi måste fortsätta göra det vi till vardags brukar göra. Det vi älskar. Så därför lämnade jag nyhetssändningarna för en stund imorse, knöt istället på mig löparskorna, men med fortsatta tankar på det tragiska som hänt och sprang en vända. Jag sprang kravlöst, utan klocka utan eftertänksamhet. Tankarna skingrades tillslut, jag njöt där och då. Men så snart jag var hemma fanns tankarna hos de drabbade igen..

Sundsvall