Åre, snart kommer jag.

Jag tassar upp en tidig morgon, kikar ut genom fönstret för att se de vackra snöflingorna singla ner från den enorma himlen. Så tyst som möjligt byter jag om, gärna med det här understället närmast kroppen. Skorna knyts sådär perfekt som bara jag kan och jag stiger ut. Jag tar de första steget på den knarrande snön som får mig att rysa en aning.

Stegen fortsätter ut genom pudrig nysnö och det enda jag ser, är vinterlandskap som sträcker sig så långt ögat kan nå. Jag är ensam ute. Kylan biter tag i mina kinder. Dom fösta stegen är en aning trötta men de lättar så snart jag hittat känslan. Jag njuter.

Den där tystnaden som bara detta ställe kan ge, spelar en härlig melodi i mina öron där jag springer. Den melodin kommer jag nynna på länge. Den är bättre än ettan på topplistan. Inget slår den.

Jag vänder tillbaka, fortfarande med en härlig känsla i kroppen. Jag stannar utanför dörren, andas in frisk luft och blundar några sekunder. Kliver in i stugan och möts av en doft av kaffe, den där ljuvliga doften som sitter kvar långt efter att koppen är urdrucken. Jag sätter mig ner.

En härlig ny dag i Åre är kommen och jag tänker inte sluta njuta av den.

fjäll

Om några veckor blir detta verklighet. Åre, mitt ställe på jorden. Jag längtar! Precis vad jag behöver..

/ M A R I

Lite klarheter bland allt.

Vår alldeles egna underbara PT-Fia gästade Vardagspuls för någon dag sedan. Det pratades Utmattningsdepression och om hennes väg tillbaka. Och som alltid älskar jag att höra henne prata om allt. Framför allt nu när jag själv är mitt upp i det själv. Några dagar efter programmet visats kom det en bra och läsvärd artikel upp, som delades duktigt på Facebook. Där rubriken löd; ”Så undviker du att drabbas av utmattningsdepression”.

En notis: Förr kallades detta att bli utbränd, men det omnämns inte så längre. Dock handlar det om samma sak.

Bara för att nämna några symptom vid en utmattningsdepression;
Trötthet. En sådans om du ej kan vila bort.
Du går vilse. Du felorienterar dig i enkla miljöer.
Förvirring. Det enkla blir helt plötsligt svårt att utföra.
Minnesstörningar. Du glömmer enkla saker och får svårt att planera.
Känslomässiga symptom. Du har lätt för att bli irriterad, ledsen, nedstämd. Det är också vanligt med ångest.
Sömnproblem. Du har svårt att somna. Vaknar på nätterna för att sedan ha svårt att somna om.
Hjärtklappning. Det är bara en rad av olika kroppsliga symptom som du kan drabbas av.
Skuldkänslor. Du känner dig inte tillräcklig.

Och för att förebygga det här, vilket jag har skrivit lite om tidigare gäller det att;
Varva ner.
Sova.
Motionera.
Känna efter.
Prata om det.
Söka hjälp.

Lättare sagt än gjort i många fall. Men vid minsta signal, lyssna på kroppen! Du gör bara dig själv en tjänst.

IMG_3961

Meeen, det jag vill komma till i det här inlägget är, att ni ser att jag nämner detta vid begreppet Utmattningsdepression. Och så gör många andra också. Inget fel med det. För detta existerar. Men, en måste göra skillnad. Utmattningsdepression betyder inte lika som Utmattningssymptom. Men innefattar ganska lika symptom, förutom att en person med Utmattningssymptom inte har en depression. Det är dock här många gör fel och det är det vi måste lära om. För saker och ting ter sig inte alls likadant vid de olika diagnoserna.
Okej, nu har vi lärt oss det? Eller hur?

Artikeln och inslaget med PT-Fia hittar ni här.

Ha en fin onsdag nu.
/ M A R I

Instagram lately.

 

insta

Mina dagar kantas av massa frisk luft, goda och trevliga ting. Så himla viktigt att fylla på må-bra-banken igen. Jag tycker jag lyckas. Helt klart. Det behövs liksom inte så mycket. Det lilla är fantastiskt…

Att jag också börjar få till löpningen, (läs: jag springer och promenerar om vartannat) känns likaså väldigt fantastiskt. Det kommer nog ta ett tag innan jag är uppe i de distanser jag var innan, men det får ta den tid det tar. Jag skyndar långsamt. Jag gör vad kroppen mår bra av. Just här och nu.

Hur har er helg varit?

Jag är också tillbaka på Instagram, under namnet Mimmi44. Följ mig gärna. Men glöm inte bort, gör en sak i taget.

/ M A R I

Målarböcker för vuxna, ett tecken!

Att det har blivit alltmer vanligt med sådana ting som får en att jobba i mindfulness har nog inte undgått någon vid det här laget. Det är appar med övningar, som du kan öva på när och var som helst. Det bildas grupper, där du kan träffas och lära dig mer. Men också som jag nämner i rubriken, det har kommit målarböcker för vuxna. Vem gillar liksom inte att rita i en ritbok? – Det gör jag i alla fall. Underbart att få leka barn igen ju.

Men dessa är utformade för att passa oss vuxna. Bläddrar man i en bok, finns ett x antal att välja mellan om en går in i en bokhandel, så blir en lätt förtrollad av alla fina mönster. Helt fantastisk idé och det är något jag tror kommer sälja stort. Hos alla. Har ni testat? Jag är lite sugen på att köpa en.

Detta är underbart då vi i förra inlägget talade om att leva här och nu…

2015-03-29-16_28_54-950x633

Men om vi vänder på det, är inte det här något som också visar på att vi lever i ett otroligt stressigt samhälle? För bara några år sedan hade detta inte funnits alls. Inte ens idén hade fötts tror jag. Hur bra det än är med alla dessa mediala ”hjälpmedel” som poppar upp lite här och var, tycker jag det problemet borde tas omhand från andra håll. På jobbet. Hos en själv. I samhället överlag. Otroligt viktigt, för jag tror det inte kommer bli enklare i framtiden.

Bara en tanke från mig. Vad säger ni?

/ M A R I

Att leva här och nu.

De där ordspråket som handlar om att en ska leva i nuet har liksom bara funnits där i periferin tidigare. Jag har försökt leva efter det, ja typ ta vara på vareviga sekund och leva för stunden. Lättare sagt än gjort måste jag säga. För när en levt ett liv där många bollar varit i rullning samtidigt så är det inte så enkelt. Tvärtom. Jag tycker det har funkat förut, jag har mäktat med det. Jag har kunnat haft de där bollarna i rullning och haft koll på dom men samtidigt inte alls reflekterat över hur det kunnat vara om jag saktat ner och tagit några saker i taget. Typ en sak i taget. Allt behöver inte göras, samtidigt. Hela tiden.

Jaha, och det är svårt att lära en gammal hund sitta brukar väl en säga?! Att lära sig sagt ner, göra en sak i taget har inte varit lätt. Förbannat svårt har det varit och jag lär mig nya saker hela tiden. Nya saker om livet. Nya saker om mig själv. Rätt intressant. Men lite såhär har det blivit;

* När jag borstar tänderna, då borstar jag bara tänderna. Jag gör ingenting annat medan.
* När middagen serveras läggs mobilen bort och all fokus är på maten och sällskapet.
* Ska jag städa, då tar jag en sak i taget. Inte alla rum samtidigt. Orkar jag inte med eller hinner jag inte med allt, nej då är det så. Punkt.
* Ser jag på tv/någon serie, då gör jag det och scrollar inte på Instagram samtidigt.
* Känner jag att inte orken finns, då är det så. Då tackar jag med gott samvete Nej till en kanske eventuell fika.

Jag tror ni förstår var jag vill komma. Det här är rätt banala saker som jag VET många där ute har svårt med. För visst känner ni igen er? Men jäklar så svårt det är att byta bana. Byta tankesätt. Jag bråkar med mig själv varje dag.

Mari1

När jag äter, ja då försöker jag njuta av det.

Med det här inlägget vill jag göra er uppmärksam över sådant ni kanske inte går runt och tänker på, så ofta och så länge. Men stanna upp och gör det idag, är ni snälla! Kolla med er själva, när ni gör saker, gör ni flera saker samtidigt? Eller är ni duktiga och bockar av en sak i taget? Skriv gärna och berätta här. För jag vet med all säkerhet att många där ute håller sig sysselsatt med flera saker, samtidigt. Är det så, då vill jag att ni ska testa att göra en sak i taget nästa gång.

Det lilla gör skillnad, jag lovar.

/ M A R I

Löpning i stressiga tider.

Det är sedan länge känt att fysisk aktivitet skyddar hjärnan vid stress och depression. Ett fantastiskt komplement till professionell hjälp skulle jag vilja säga. Att kroppen utsöndrar massa underbara hormoner, renar blodet från ämnen som är kopplade till stress och all ny cellbildning som sker, allt det där vet vi redan. Eller hur? Så den biten lämnar jag.

Det jag hellre vill peka på är hur jäkla viktig den där motionen faktiskt är. Jag som har haft ett liv fullt av rörelse har liksom bara tagit allt det där förgivet och faktiskt inte på riktigt reflekterat och fattat hur välmående motionen är. Men idag ser jag det inte på samma sätt. Jag ser inte den där långa löprundan som en tävling och prestation, vilket jag förut inte alltid heller gjorde. Men jag hårdrar det lite, för jag hade annat tänk innan. Idag gör jag det för att jag behöver det. För att mitt välmående behöver det.

Att lägga det på den nivån har inte heller varit enkelt, inget är enkelt. Har ni följt mig så vet ni hur mina pass sett ut innan. Men idag måste jag tänka annorlunda, min kropp svarar inte på samma sätt som förut. Inte just nu i alla fall. Och ja, jag känner mig lite som en nybörjare. Den känslan har stundtals känts jobbig. Men jag gör det för min egna skull. Jag måste.

Så nej, att bara skicka ut en utmattad person på en runda går inte. Det ligger så mycket annat bakom. Det handlar om dagsformen, varje dag. Hela tiden. Men för att säga det igen, ni som tränar hårt där ute. Glöm för guds skulle inte bort hur och vad den träning ni utför gör för er, egentligen. Stanna upp och tänk på det idag vetja.

FullSizeRender

I torsdags tog jag de första löpstegen sedan augusti månad. Innan dess har det inte varit möjligt. Men att få känna löpstegen var en underbar känsla. Nästan rörande härligt. Men jag måste skynda långsamt, jag måste lyssna på kroppen.

/ M A R I

Vart är jag idag?

Skulle ni ha mig vid er sida idag skulle ni inte ana för en sekund hur insidan faktiskt ser ut. För på utsidan syns det inte. Ingen människa skulle ens kunna förstå vad som försegår där inne. Mer än jag själv. Men ni ska också veta, idag känner jag mig så otroligt mycket mer stabil än bara för en månad sedan. Det är stort. Men trots det så är det en lång väg kvar, till att jag ska kunna säga att jag är på banan igen. Det jag däremot vet är att jag inte kommer kunna tänka eller agera på samma sätt som jag tidigare gjort. Aldrig.

Jag har lärt mig väldigt mycket på dessa månader. Otroligt mycket om mig själv som person. Jag har fått sållat bort allt som tagit och tar energi, vilket en kan tycka att en alltid ska men det finns ofantligt många små ting som en inte tänker på. Ni anar inte. Men i denna situation blir en varse om allt möjligt. Lite läskigt faktiskt. Jag har fått lära mig hur jag ska prioritera och lägga den energi jag har och det har inte varit lätt kan jag säga. Inte när en är van att köra på. Rätt obehaglig känsla att känna sig helt urlakad trots inga påfrestningar för stunden alls. Jag har blivit tvungen att acceptera att allt som varit en självklarhet förut inte längre är det, inte på samma sätt. Jag orkar inte lika mycket i samma utsträckning. Jag menar sådant som, träning, städning, socialt liv och andra måsten osv. Jag har inte tagit bort något av detta, för det förvärrar bara saker. Jag menar, ett någorlunda positivt och innehållsrikt liv måste en ha. Men, jag har fått tänka om. Helt. Jag har också blivit mer medveten om kroppens signaler, vilka jag måste utan egna argumentationer lyssna på. Stanna upp!! ja hur jäkla svårt det än är så har det varit något jag måsta göra. Bara vara i stunden och faktiskt tillåta mig att känna det jag känner. Vilket jag kan säga er, att jag inte tidigare varit så duktig på. Men jag lär mig…

Jag skulle kunna fortsätta skriva, för ni anar inte hur mycket en faktisk lär sig av detta. Och om jag ska se något positivt i allt så är det faktiskt allt detta jag lärt mig, som jag faktiskt kan se ljust på. För jag tror, att efter detta så kommer jag vara starkare än jag någonsin varit. Hur jäkla lång vägen dit än må vara…

Piteå8Att titta på härliga och varma bilder är något litet, men som ger mycket energi..

Jag tar dagarna som dom kommer men försöker var dag, trots väder och vind spendera några timmar utomhus. Lugna löprundor (tog första i torsdags, vilken lycka). Långa promenader. Eller bara vara och andas in frisk luft. Familj och vänner finns nära, vilket jag uppskattar enormt.

En liten måndagsuppdatering av nuläget. Jag kämpar på!

/ M A R I

 

En fördubbling av sjukskrivningar på bara några år.

Året 2009 registrerade Försäkringskassan 18 491 stycken sjukskrivningar, som var relaterade till stress. Året 2013 registrerade Försäkringskassan 35 570 personer med stressrelaterade sjukdomar. Det har alltså skett nästan en fördubbling av antalet personer som sjukskrivit sig, på bara några få år. Är det inte skrämmande? Jag tycker det är fruktansvärt.

De människorna bakom denna statistik har sett att boven i dramat varit arbetsplatser, som saknar tydliga gränser för hur mycket som ska behöva göras och vad som egentligen är en acceptabel nivå.

– Det är framför allt yngre som drabbas, då vi unga har en tendens att jobba på mer än vad som behövs.

– Den tydliga gräns som funnits mellan jobb och privatliv har alltmer suddats ut, i och med att vi sitter uppkopplade flertal timmar på dygnet. Det är heller inte ovanligt att arbetsgivaren kontaktar personal både under kvällar och helger.

– Personer som vill prestera kör på och hamnar alltmer ofta i en ond spiral, som ofta leder sömnsvårigheter. Och det i sin tur leder till trött personal. Vilket också innebär att det ofta uppstår enkla fel som annars inte skulle uppkomma.

– 20 % av alla de som sjukskriver sig klagar på sömnsvårigheter, medan 10 % av dessa personer har sådana svårigheter med sömnen att det behöver behandling.

– Chefer har sett fördelar med personal som inte sätter egna gränser för hur en ska orka.

Detta som är jobbrelaterat övergår också sedan till en fritid, som vi alla människor vill och behöver ha. En hög belastning på jobbet, en aktiv fritid och en hög gränslöshet av kommunikation gör att bägaren ofta rinner över.

IMG_3285

Det vi heller inte får missa att detta inte bara drabbar den enskilda individen, det drabbar ju hela samhället. Sjukskrivningar innebär otroliga mängder pengar.

Så hörrni, vi måste få stopp på det här. Vi måste sätta ned foten i tid, innan den där bägaren rinner över. Jag själv hann aldrig göra det, jag körde på. Vilket jag tror många andra också gör. Men, det går! Byt jobb, våga sätt gränser på jobbet, prata, be om hjälp och ta emot hjälpen om den erbjuds.

Hur funkar det på ditt jobb? Kör du på utan att känna efter? Hur arbetar din chef kring det här starka ämnet? Stannar du upp ibland? Hur känns kroppen? Berätta! Jag med erfarenhet kan hjälpa.

Information kring detta fick jag via en artikel, som ni hittar under den Här länken.

/ Mari

Det där ingen pratar om.

27 Juli var dagen då jag skrev här sist. Har saknat det ibland, framför allt när det kommit över mig, att skriva faktiskt är något jag gillar. Men jag har faktiskt inte haft något att skriva, för ni vet ju, den här sidan har för det mesta fyllts med träningsupplägg, goda tillagade middagar och peppande ord till er där ute. Men den där träningen som jag så högt älskar och glädjen av att orka motivera blev som bortblåst, då när jag var tvungen att släppa allt och bara koncentrera mig på mig själv.

Jag har inte tagit ett löpsteg sedan juli månad, jag har heller inte lyft en vikt sedan dess och vem vill då läsa den här bloggen?! Har jag tänkt, men har sedan en tid släppt det där också. Vem kan tvinga mig att skriva här liksom? Men vet ni, trots uteblivna långa löprundor och tunga vikter har jag blivit stark(are) på många andra sätt och vis. Vilka det är kanske jag går in på, vid ett senare tillfälle.

Men efter några månader som sjukskriven, vilket jag faktiskt varit sedan juli månad, har jag fått perspektiv på saker och ting, sådant jag aldrig annars tror skulle ta min uppmärksamhet. En faktor där är, det där som knappt någon pratar om, det där som så skrämmande blir alltmer vanligare. Framför allt bland oss unga. Psykisk ohälsa. Vågar man inte prata om det? För kom inte och säg att du inte har någon i din närhet som drabbats av det. Är det på grund av att människor har för dålig kunskap om det? Jag har inget bra svar, jag kan bara se till mig själv, hur jag kände. Jag kände skam. Jag liksom skämdes till en början. Något liknande ska inte hända duktiga jag liksom. Jag gömde mig lite.

Efter en tid, när jag accepterat att situationen såg ut som den gjorde och att jag själv fick lära mig att detta inte var något att känna skam över kunde jag prata om det. Vilken befrielse. Sedan dess har jag pratat öppet om allt som varit och fortfarande är. Jag skäms inte och tänker så inte göra.

Sedan tror nog det finns de som inte alls klarar av att prata om det, oavsett karaktär på måendet. Men då hoppas jag och rekommenderar jag varmt, prata ändå. Hur jobbigt det än må vara. Förslagsvis med någon du kan känna förtroende för. Det kommer vara jobbigt, men jag lovar, det släpper.

Det jag vill med det här inlägget är att vi måste börja prata om detta, det som är och har blivit en alldeles för stor folksjukdom. Den måste stoppas eller i alla fall förebyggas. Det här lika väl som vi motiverar varandra till härliga träningspass och goda tillagade middagar, är något vi måste ta upp i större grad. Jag kommer göra det här. Och jag hoppas ni vill hänga på?

Jävre

Jag är inte den där tjejen som stiger upp i ottan och springer någon mil längre, inte just nu i alla fall. Nu handlar det om mycket annat. Men jag är fortfarande samma person, den där glada tjejen från Sundsvall. Jag har bara varit tvungen att sakta ner på tempot en aning.

Hoppas ni hänger med.

/ Mari