Psykisk ohälsa – yoga

Jaha, och så var det det där med yogan. Vi byter fokus från löpning och endorfiner till något annat idag. Här har jag skrivit en sammanfattning från förrförra helgen, då jag var i Östersund på yoga-utbildning. En fantastisk helg som gav mig otroligt mycket. Och som jag även nämnde i inlägget – helgen berörde både psykiskt och fysiskt.

Den fysiska delen – Jo, jag hade ont i kroppen i flera dagar efteråt. Typ som träningsvärk men ändå inte samma känsla. Kroppen kändes mjuk och följsam, och då bara efter fyra yoga-pass. Jag tänker, undra hur känslan är när en har yogan som något återkommande i sitt liv (?)

Men det psykiska då?

Som ni flesta vet drabbades jag av utmattningsdepression sommaren 2015 – pang boom och så var livet upp och ned vänd. Det blev sjukskrivning och många dagar följde som var mörkare än självaste natten. Tiden gick och tillslut, för att göra en låång berättelse väldigt kort, så vände det. Jag fick kraft och orkade resa mig. En utmattningsdepression är ingenting som lämnar en, det är något vi alla som blir drabbade, kommer få leva med resten av våra liv. Och så är det, jag känner av den fortfarande – ibland mer och ibland mindre. Det beror i vilket tempo jag ångar fram i. Vissa andra saker har också blivit annorlunda men det kan vi ta en annan gång.

För här och nu var det ju yogan jag tänkte prata om. Under helgen i Östersund hände det någonting, fyra yoga-pass för en som aldrig knappt yogat i hela sitt liv är rätt påfrestande. Likaså för en person som innanför skalet har kvar rester av sådant som varit. På söndagen efter tredje passet släppte någonting – jag kan faktiskt inte riktigt sätta ord på just vad, jag har försökt men det går inte. Du som är van yoga vet kanske vad jag menar? Någonting hände i alla fall. Jag vet att jag i samma sekund skrev ett sms till mamma och berättade att jag var alldeles gråtfärdig och att yoga kanske är något jag borde ge mig själv ibland. Det bara liksom slog mig där och då. Känslan. Ja, jag vet inte. Men det kanske är just precis det här jag saknar.

IMG_5661

Vilken vårdcentral eller läkare jag än pratade med, under och efter tiden då jag var sjukskriven, rekommenderade mig yoga. Det skulle vara bra sa dom alla. Både psykiskt och fysiskt. Men jag gick aldrig. Jag tog mig aldrig iväg och det har väl sina orsaker det med antar jag. Ork. Lust. Mod. Ja, du fattar. Men nu, efter helgen i Östersund har jag faktiskt övervägt – yoga är nog faktiskt något jag borde göra mer ofta. Jag tror att jag skulle må bättre av det!

Och vet ni – jag trodde aldrig att något som jag tyckt varit så himla flummigt, skulle betyda så mycket. Efter bara två heldagar i en yoga-sal. Galet egentligen. Men så härligt. Samtidigt vill jag, när jag ändå vidrör ämnet – att du som kanske funderat på att testa, faktiskt tar och gör det. Ge det en chans. Ok?

Vad har du själv för relation med yogan?

 

Psykisk ohälsa – råd till dig som anhörig

För snart 1,5 år sedan (vad tiden går fort) drabbades jag av utmattningsdepression, – en sjukdom som skulle visa sig vända upp och ned på både mig, mitt liv och mina närståendes liv. Drygt ett år senare kunde jag med relativt stark känsla säga att jag var tillbaka, – tillbaka på stadiga fötter.

Utmattningen har förändrat mycket, jag har blivit om än mycket starkare som person, än tidigare. Jag har lärt mig otroligt mycket, vilket också mina närstående har gjort. Men ibland (läs: som oftast) är det inte helt enkelt att vara en närstående heller, – Hur ska en vara? Vad ska en säga?

I måndags skrev jag en artikel om just detta, på Bloggar Om Hälsas hemsida, där jag ger dig som anhörig råden om hur du kan tänka när du har någon i din närhet som drabbats av psykisk ohälsa.

Några råd till dig som har en utbränd i din närhet

Tryck på länken ovan för att komma till artikeln. 

bild

Psykisk ohälsa – sömn.

För över snart ett år sedan hade jag inga erfarenheter alls av att ha sömnproblem, jag hade bara hört talas om det, om hur vänner och bekanta talade om hur jobbigt det faktisk var att inte kunna sova. Jag hade ingen aning om hur det upplevdes för jag har alltid varit en lättsövd person. Oavsett när eller hur så har jag somnat. Jag har inkasserat mina dryga 7,5 timmars sömn varje natt, som jag vet att jag behövt och behöver. Sömn har liksom aldrig varit ett problem. Förrän för ett år sedan…

Vet ni inte att jag skriver då och då om mina erfarenheter, tankar om och kring psykisk ohälsa ger jag er en direktlänk här till mitt första inlägg, där jag tar upp begreppet, – acceptans! Om hur svårt jag tyckte det var och är att acceptera att det sa Stopp! 

Följden av att jag inte ville acceptera till en början, när panikattackerna gång på gång avlöste varandra samtidigt som ångesten höll på att äta upp mig var att sömnen blev drabbad. Jag kunde inte slappna av. Kroppen ville inte. Återigen, den känslan, den är med ord svår att beskriva. Du vill något, du vet att du kan, du vet att du borde, men du kan inte ändå. Det går inte..

Tiden gick och jag fick lära mig mina knep, jag var tvungen att skapa nya rutiner. Rutinerna höll men så snart dom sprack var jag sömnlös. Flera nätter i rad. Ibland upp emot en vecka. Jag somnade, ibland. Men vaknade som oftast efter någon timme, vred och vände på mig. Kunde inte somna om. Jag blev stressad över att veta att jag borde sova men att jag inte kunde. Panikattackerna löste av varandra en efter en och sedan var det liksom kört. Att få sova var bara att glömma..

Under en period när det var som värst, då funkade ingenting. Jag brakade samman helt. Ni vet, sömn är något som behövs för att orka med livet. Jag orkade ingenting. Att gå ner till ICA som låg två hus bort, det var en omöjlighet.

Sömnproblemen hade jag övergripande under nästan hela min sjukskrivning. Till att allt vände. Mina terapisamtal och alla mina vakna timmar handlade mångt och mycket om just sömnproblemen, jag hakade upp mig på det. Jag ville så gärna få sova. Men samtidigt hade kroppen börjat koppla sömnen till något obehagligt, något som bara var jobbigt. Jag visste, det skulle ju liksom inte gå. Varför då ens försöka. Tillslut. Det vände. Men, det var en lång väg dit. En ond kamp som tog hårt.

Vändningen kom när jag stressade ner mer, gjorde avslappningsövningar, förändrade några saker i livet, gjorde för mig tydliga rutiner (som gärna inte alls fick rubbas), fick sömnmedicin utskriven (vilket är nästa ämne jag tänkte ta upp), som en hjälp på vägen och en massa vila. När detta fungerade kunde jag äntligen skapa mig rätt så normala sömnrutiner igen. Jag kände mig någorlunda utvilad i alla fall och jag kunde börja läka kroppen med sådant som behövde fyllas på. Frisk luft, en lagom dos av motion, bra mat, vila osv…. 

Idag är inte sömnen påverkad alls på samma sätt men jag vet, att har jag en stressig period, då blir sömnen lidande på en gång. Den tar stryk först. Därför försöker jag i den mån det går, plocka bort alla stressmoment och fylla kroppen med naturliga (läs: motion, vila, bra mat m.m) sömnpiller istället. Det fungerar för mig.

Men, ni som aldrig haft eller känt av några sömnproblem. Var glad för det, njut! Sömn är något vi alla behöver och så kommer det för alltid vara. Ta vara på den stunden. Skapa rutiner. Följ dom. Slarva inte. Sov när du ska sova. Kroppen tackar dig. Jag har varit i båda världarna och jag vet klart och tydligt var jag vill stanna.

Sömn är något vi måste prata mer om, hur ser dina sömnrutiner ut? Berätta!

2014-08-30-202-a

/ M A R I

Psykisk ohälsa – acceptans.

När en pratar om livet och dess innebörd är det så otroligt mycket en ska acceptera. Saker och ting är olika, och så kommer det för alltid vara. Du är Du. Acceptera. Gläds åt det. Njut. Världen kommer inte sluta i fred. Någonsin. Vi måste acceptera. Stort som litet. Hur svåra och fruktansvärda saker än är så kommer vi alltid måsta acceptera. På ett eller annat vis.

Men! Jag trodde aldrig att jag en dag skulle behöva acceptera att min kropp skulle säga ifrån. På riktigt. Den där dagen för lite mer än ett år sedan. Den dagen trodde jag aldrig skulle träffa mig. Sådant hände liksom inte mig. Men, jag var tvungen att acceptera. Vilket inte alls har varit enkelt. Och jag vet än idag ibland inte om jag har gjort det fullt ut. Men nästan. Jag lär mig. Varje dag.

Att drabbas av utmattningsdepression är bara det i sig, otroligt jobbigt (observera att den beskrivningen inte ens är lämplig som en beskrivning. Egentligen. Det finns inte tillräckligt med ord att kunna beskriva hur det på riktigt känns) och sedan då, när den slagit till som hårdast ska en själv också acceptera att det är så. Att kroppen sagt ifrån. Ja, försök att tänka dig, att gå från att vara pigg, alert, glad, glädjefylld, älska livet och så vidare till att en dag helt plötsligt vakna upp, då kroppen inte gör som du säger. Bokstavligt talat. Då allt känns vidrigt jobbigt. Då du bara vill ligga i fosterställning och gråta. Då du hatar livet. Jag är säker på att det försöket till att försöka förstå, hos en som ej har eller är drabbad kommer för evigt vara omöjligt. Det går inte att försöka förstå känslan. Men hos en drabbad. Du måste acceptera. För att du över huvud taget ska klara dig. Du måste lyssna. Du måste tvinga dig själv till att göra det kroppen vill. Vila. Det är inte alls enkelt ska jag säga dig. Men du måste acceptera.

Jag ville inte acceptera till en början. Jag trodde kroppen spelade mig ett spratt. Jag körde på. Jag gick till jobbet. Jag tränade som vanligt. Jag träffade vänner. Jag reste. Jag orkade. Trodde jag. När jag hade kört på ett tag small det än hårdare. Då fanns det ingen annan utväg. Jag var tvungen att vika ner mig. Vilket jag aldrig tidigare i mitt liv gjort. Jag kämpar alltid. In i det sista. Vilket jag också nu gjort men på ett helt annat sätt. Nu var jag tvungen att stanna upp, acceptera och faktiskt be om hjälp. Trots att jag bad om hjälp hade jag någonstans där djupt inne inte alls accepterat detta, inte helt fullt ut. Jag ville tro att jag skulle vara på banan snart igen. Men återigen, en smäll. Kroppen sa ifrån om än mer än innan. Hur nu det kunde vara möjligt?!

Det var när ångesten, hjärtklappningen, sömnsvårigheterna och den obeskrivliga tröttheten (vilket är punkter jag kommer gå in på senare i andra inlägg) var som värst jag faktiskt tog det här på allvar. Det var då jag någonstans acceptera. Accepterade att jag inte var Mari längre. Inte den Mari jag VILLE vara i alla fall.

IMG_5516

För att försöka knyta ihop det här inlägget (skulle kunna skriva mycket mer) så kan jag summera det som så, att acceptansen har varit det allra allra svåraste. Det är mycket annat som också givetvis har varit svårt. Allt egentligen. Men att acceptera att ingenting, absolut ingenting är som det förut har varit, det ÄR svårt. Omöjligt egentligen. Men jag har gjort det. För när jag accepterade att verkligheten såg ut som den gjorde, det var först då jag faktiskt kunde andas. På riktigt. Det var då det började vända. Men, det tog tid….

/ M A R I

Psykisk ohälsa.

Det här är något sådant som jag velat fram och tillbaka om. Hundra gånger. Minst. Ska jag? Ska jag inte? Vill jag berätta? Ska jag publicera? Men varför inte? Det är en del av mitt liv och kan jag göra förändring, ja. Då vill jag det. Psykisk ohälsa. Vi måste börja prata om det. – Jag har varit där. Kanske du eller någon i din närhet också? Men pratar vi om det? Nej. Inte alls i den utsträckningen som skulle behövas. Vi berör det, ibland, men inte mycket mer än så. Sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa stiger med otäcka siffror och det här är något du, jag och Vi måste ta tag i. Arbetsgivarna måste bli mera kunniga inom området. Kommunerna måste arbeta effektivt. Staten måste gå in med resurser. Vi alla måste hjälpas åt. En enskild individ klara inte det här själv. Framför allt inte den person som mår dåligt.

Jag själv drämde in i väggen förra året. För ganska exakt ett år sådan var det. Med dunder och brak. Det har hänt mycket sedan dess, både i mitt liv och med mig själv. Men, har jag pratat om det? Jodå, det har jag! Inte öppet, vitt och brett kanske. Jag har tänkt skriva om det men ångrat mig. Ja ni vet, jag har velat fram och tillbaka. Men varför inte? Varför ska jag inte skriva om det? Jag själv anser ju att det här är något vi måste börja prata om. Ta upp till ytan. Förändra. Så framöver här på bloggen kommer jag då och då sticka in något enstaka inlägg från mina egna erfarenheter. Mina egna tankar och funderingar. Om hur det faktiskt är och har varit att vara sjukskriven på grund av psykisk ohälsa.

Inläggen kommer inte vara någon slags önskan om ömkan och mjuka strykningar på kinden. Det är inget jag vill. Jag kommer skriva av den anledningen att jag vill dela med mig, det här är en del av mitt liv och det är inget alls jag känner skam för. Inte nu längre. Jag vill göra skillnad. Jag vill berätta. Jag vill få fler att våga prata om det. Kan jag göra skillnad för någon eller kanske några, ja, då vill jag det. 

Acceptans är det första jag kommer vidröra.

Jag

/ M A R I

Att kunna erkänna för sig själv.

Att kunna erkänna för sig själv att kroppen säger nej är otroligt svårt. Jag vill gärna köra på i samma tempo som förut men hur mycket jag en försöker gör inte kroppen som en annan vill. Det är en rätt diffus känsla som jag måste säga är jättesvår att sätta ord på. Den måste upplevas för att förstås.

Innan jag traskade in i den berömda väggen förra året skulle jag ha kört på i alla fall, jag hade nog ignorerat känslorna av att kroppen sa nej. Till en viss del i alla fall. Men idag är det annorlunda, jag har lärt mig att lyssna, eller i alla fall, – jag har blivit bättre på att lyssna! Vilket jag är glad över.

Bild21

Den här helgen är en sådan helg, då jag har fått tagit mig i kragen och lyssnat på kroppen. Jag har avbokat allt som varit planerat och istället bara varit med mig själv och gjort det just Jag mår bra av. Men ni ska veta, ett sådant beslut är inget enkelt beslut. Tvärtom. Att välja att skriva det här inlägget var också ett svårt beslut, men det är så här mitt liv ter sig och varför ska jag skämmas för det. 

Jag har istället legat och solat på terassen, njutit av två härliga löprundor där fokus legat på just känslan, ingenting annat. Jag har ätit gott och sovit när kroppen velat vila. Idag fortsätter jag återhämtningen i stugan hos föräldrarna. Sol, jordgubbar och grillat utlovas. Kroppen jublar.

Hur har ni det i helgen?

/ M A R I

Ett nytt kapitel i mitt liv.

Om du varit med mig under det senaste året vet du om att väldigt mycket har hänt. Väldigt mycket på väldigt kort tid skulle jag säga. Jag tycker själv att det är lite smått obehagligt när jag sätter mig ned och funderar. Jag ryser en aning när jag funderar på vad som faktiskt varit. Men jag kommer ganska snabbt på mig själv att jag ler igen. Jag har under det här året bevisat för mig själv saker som jag inte trodde var möjliga. Jag har bevisat, att jag är så mycket starkare än vad jag någonsin kunde tro.

Den där berömda väggen gav mig en käftsmäll som heter duga. En käftsmäll som jag aldrig kommer glömma och inte heller kunna leva utan. Smällen har lämnat spår, inga spår som någon med blotta ögat kan se. Det är bara jag som kan ”se” dom. Men jag påminns samtidigt också om hur stark jag faktiskt är. Något gott har det fört med sig. 

När det var som jobbigast, då jag var där nere på djupet. Ni vet, då jag knappt behagade mig att gå utanför dörren. Då valde jag och mitt ex att separera. Eller, så här var det. Jag valde det inte. Ännu en smäll alltså. Hur mycket skulle jag orka egentligen?

Någonstans där valde jag att flytta hem till Sundsvall också. Kände att jag inte hade något mer att hämta i vår huvudstad. I tystnad och med en orkeslös kropp kunde jag med hjälp av familjen få mina saker till Sundsvall. Gemensamma saker skulle delas. En lägenhet skulle säljas. En stad skulle bytas mot en annan. Rätt mycket på en gång. Tack familjen! Utan er hade jag inte klarat det. 

Jag trevade mig fram. Tog små steg framåt. Samlade energi i form av familj, vänner och natur. Sjukskrivningen led mot sitt slut i början på Januari. Hur skulle det gå?  

Det var här något började hände. Energin började komma tillbaka. Jag kunde känna att jag levde.
Jag fick ett jobb över en lång arbetsintervju. Egentligen inte min tanke, eftersom jag någonstans kände att jag inte var redo för ett heltidsjobb. Trots det så tackade jag Ja. Efter några veckor blev det till en tills vidare tjänst. Ett stort kliv hade tagits.

Jag klarade det!

IMG_6217

Än idag påminns jag, vilket jag som sagt alltid kommer göra. Jag har lärt mig att hantera det. Jag prioriterar annorlunda. Känner efter både två och tre gånger innan jag planerar in en massa saker. När jag glömmer bort det och går för snabbt fram påminner kroppen mig. Då är det bara att bromsa. Men det gör ingenting. Så länge jag mår bra är jag lycklig.

Efter att ha bott i föräldrarnas radhus har jag i helgen äntligen fått flytta in i MIN alldeles egna lägenhet. Lägenheten som jag har valt. De fina 50 kvadratmetrarna som jag själv betalat. Som jag själv har fått valt inredning till. Vet ni hur lycklig jag känner mig?

Ett nytt kapitel har skrivits och än fler ska skrivas. Jag lever. Tack! Jag är obeskrivligt tacksam.
Hoppas ni väljer att följa med mig.

/ M A R I

Motion på recept.

Att det blir alltmer vanligt att läkare skriver ut motion på recept är något jag förstår helt, för tänk vad den där motionen ger oss egentligen. Massvis med goda ting när en tänker efter. Det behöver inte vara löpning, som i detta fallet är det bästa jag vet. Det kan också vara raska uppfriskande promenader som en behöver. Bara dom gör Dig gott. De där promenaderna har jag tro det eller ej, faktiskt börjat uppskatta. För bara en månad sedan tyckte min kropp inte alls löpning var någon bra idé och långt innan det kom inte promenader på tal. Alls. Så vad att göra? Motion och rörelse behövde jag. Promenaderna fick så lov att börja gillas och tänk vad bra det blev. Jag gillart…

Men nu när löpningen börjar få ta plats i mitt liv igen känns allt så otroligt mycket bättre. Den där motionen alltså….
Den gör mig lycklig. På alla möjliga sätt.

FullSizeRender (2)

Idag lördag vankas det dansuppvisning från min ena systerdotter samt en inbokad middag med en kär vän.
Vad gör ni i helgen?

/ M A R I

Ordbajs.

Efter regn kommer solsken, eller vad brukar en säga? Att förlösa en bebis har jag ingen aning om hur det känns, men typ den känslan, som jag då egentligen inte vet hur den är, fick jag igår när flyttlasset från Stockholm gick. En släpvagn fylld till bredden med liv, ett liv som jag tänker fortsätta leva till hundra procent. Men på annan plats. I en annan stad.

Ett nytt kapitel tar vid och vad det kommer handla om kommer ni få ta del av. Kanske inte allt. Men lite. Men först lite lugn ett par dagar. Det behöver jag. Men vilken känsla. Trodde det inte skulle kännas såhär…

Vad har ni gjort i helgen? 

2014-08-30 390 A

Hoppas ni har det bra.

/ M A R I

Upp med blicken.

Idag uppmanar jag er att släppa fokus på det där som får er uppmärksamhet för stunden, kanske det är mobilen eller någon spännande bok. Eller kanske datorn framför er på jobbet. Jag vill att ni blickar upp från det, för att kolla er omkring. Vad ser ni? Är det någon nära vän eller kanske en himmel som skiftar i alla dess underbara färger? Eller kanske något ni inte alls hade lagt märke till om ni inte blickade upp? Vad vet jag. Det kan vara vad som..

När ni gjort det, titta på det ni ser ett tag. Fundera. Känn efter. Hur kändes det att byta fokus? Ta en bild, lägg upp den bilden på Instagram. Tagga mig på, Mimmi44. Jag vill också ta del av vad ni ser.

IMG_4047Det här är min bild, i bilen, förra veckan. Så vackert.

Det här med att lyfta blicken behöver vi alla människor bli bättre på. Titta upp, se oss omkring. Ta in det som finns runt omkring. Det kan ta någon sekund, några minuter. Men vi måste lyfta blicken. Vi kommer missa så otroligt mycket annars. Testa! Det ska jag..

Glöm inte tagga mig.

/ M A R I