Dagarna efter Göteborgsvarvet

Mer än ett dygn har gått sedan jag tillsammans med många andra sprang Göteborgsvarvet under en fantastisk lördag som bjöd på en enorm folkfest. Känslorna efteråt har varit lite överallt faktiskt, ni vet, man blir rätt tom efter en sådan påfrestning. Men – allt det fina som var har faktiskt vägt upp allt.

Tankarna efteråt

Som jag skrev ovan – efter både den nervositet som fanns inför loppet och den temperatur som inte min kropp vant sig vid krävdes en hel del av både mig och de dagarna som varit efteråt. Jag har verkligen varit helt sopslut. Tom liksom. Jag har inte ont någonstans alls, utan det hänger mer en förlamande trötthet över mig som bevittnar om vad jag faktiskt gjorde i lördags. Men utöver det är jag mäkta stolt över mig själv, sånär som på sportdrycken jag skulle ha slopat. Men det är lätt att vara efterklok sägs det.

Annars kommer jag framöver givetvis se tillbaka på den här helgen som något riktigt riktigt bra. En tjejweekend med extra allt, tillsammans med mitt löparteam (Ida och Malin) som för övrigt verkar bli ett tight team som håller ihop i framtiden. Grymt kul att ha funnit så likasinnade tjejer. Vi har Åre tillsammans att se fram emot nu, men jag tror vår helg i Göteborg kommer leva kvar länge i våra samtal. Eller vad säger ni?

Hur upplevde du själv dagarna efteråt?

IMG_5973

Idag är jag åter tillbaka i vardagen och istället för att byta om och värma upp inför ett kommande träningspass, ska jag istället ikväll få äran att värma upp alla de anmälda till Stenstansloppet här i Sundsvall. Vilket kommer bli riktigt kul! Ses vi? Annars, ha en fin tisdag!

On my way to Göteborg

Jaha du, då var jag äntligen på väg. I skrivande stund på ett tåg med ögonen i kors, på grund av en galet tidig uppstigning (läs: 04.00) någonstans mellan Hudiksvall och Söderhamn faktiskt – med slutdestination Göteborg vid 13.30-tiden.

Nu hjälper ni mig att hålla alla tummar och tår för att tågen är i tid, va?

En weekend med huvudfokus på varvet påbörjas idag och det är inte utan att jag är galet nervös som jag skriver det här. Tror dock att jag jagar upp mig själv lite (läs: rätt mycket), jag menar – jag har kollat så att alla löparkläder är med, typ sådär tusen gånger. Hetsat taxichauffören för att han var 10 min sen imorse, checkat av med Ida och Malin så att jag inte glömt något annat viktigt, typ sådär femhundra gånger. Och det där med att jag låste dörren hemma…hmm…vette kattsingen.

Men nu släpper jag allt och åker med i flowet osv.

IMG_5915

Träningspassen inför varvet – gårdagens gympass satt som en smäck men löprundan senare på dagen, passet som skulle få den där goa känslan innan helgen – det passet gick åt skogen! Men vad gör det om hundra år –  nu är jag på väg till Göteborg i alla fall!!

10 km löpning och alla årstider på samma gång

Sol. Snö. Hagel. Minusgrader. Storm. Regn. Sol. Snö. Hagel.

Typ så höll det på i tisdags och har så fortsatt de närmaste dagarna. Alltså, när tänkte vädret bestämma sig? Jag känner mig liksom liiite förvirrad. Och snurrigt värre blev det när alla dessa årstider behagade att uppenbara sig under typ 56 minuter när jag var ute och sprang. Jag gick ut i solsken och kom in i hagelstorm. Yeah!

Skön känsla i kroppen

Jag vet inte om det är på grund av de fyra yoga-passen jag deltog på i helgen, om det är all min övriga träning och mina flitigt sprungna kilometrar som gjort det eller om det är en kombination av allt. Någonting är det i alla fall, för onsdagens känsla under löppasset var något jag inte känt tidigare – ni vet, löptekniken vacklade inte en enda sekund, den stolta hållningen höll i hela vägen och min pigga kropp fick mig att le lite extra när jag stannade till hemma. Svårt att sätta ord på det, men något har hänt..

Ni som yogar regelbundet, märker ni stor skillnad på er övriga träning? 

IMG_5677

I eftermiddag ska jag ut igen, får se då om känslan är densamma, spännande!

Tjugosex dagar kvar till Göteborgsvarvet.

Min kollega tillika vän Ida påminde mig om Göteborgsvarvet i helgen – och idag måndag är det exakt tjugosex dagar kvar. Mindre än en månad med andra ord. Lika många dagar är det till min födelsedag. Alltså, ja! Jag firar min 31-åriga födelsedag med att springa en halvmara. Ett lite annorlunda sätt att fira sin födelsedag på, kanske. Men jag tänker, vilken fin grej ändå. Jag blir liksom lite pirrig av bara tanken.

Mitt första Göteborgsvarv

Lika pirrig av vetskapen att jag firar min födelsedag med en halvmara, lika pirrig blir jag av att jag ska göra det över huvud taget. Springa mitt livs första Göteborgsvarv liksom. Inte min första halvmara. Men den första halvmaran som springs genom en stad och inte på ett fjäll. Shit! Tjugosex dagar kvar. Göteborg, här kommer jag.

Att helgen sedan fortsätter spenderas tillsammans med Ida och Malin gör inte alls känslan sämre, tvärtom! Jag bara längtar ännu mer. Och vet ni – tänka sig vad den här bloggen har gjort ändå. Utan den hade jag aldrig spenderat helgen i Göteborg med dessa två pinglor. Lyllo mig.

Image (1)_FotorKänslan när jag hade sprungit mitt livs första halvmara, under ett träningspass år 2015. Den känslan.

IMG_0390En annan känsla, om än lite bättre – när jag korsade mållinjen på Sälen Fjällmaraton (22km), förra året i augusti.

Den där löpningen alltså! 

Morgonlöpning ute på landet

Barnen har påsklov på jobbet och det genererar i att dagarna blir lugnare – det är alltså färre barn på jobbet och en har i och med det mer tid och ork till annat, utanför jobbet. Igår packade jag väskan och åkte till stugan exempelvis…

..Något som jag oftast inte orkar eller har tid med, mitt i veckan, en helt ”vanlig” vecka.

Image

En lugn kväll resulterade i en härlig morgonlöpning på landet.

Löparkläderna var nedpackade och en morgonrunda var planerad, lite sådär som jag brukar vilja ha det när jag är där ute i stugan. Tror det faktiskt inte finns något bättre sätt att vakna upp till, och framför allt inte när solen strålar så fint som den gjorde i morse. Ni vet, lugnet som bara landet kan ge, luften, landsvägarna, skogen intill. Ja, allt. Magiskt är det.

Jag klev ut vid 07-tiden i morse, värmde upp med lite jogg och löpskolning sedan gav jag mig ut på vägarna. Eller den enda väg som finns, landsvägen som går genom byn. Solen gick upp, fåglarna kvittrade, tranorna dansade på åkrarna, löpstegen kändes lätta, en härligt god frukost som jag förberett lite smått väntade hemma och minusgraderna svalkade rätt så gott där jag sprang.

Nästan 6 km senare var jag åter tillbaka, stannade till. Blickade ut över sjön, andades. Vilken morgon!

Image-1

Nostalgirunda i löparskorna

Helgens utbildning var slut redan i lördags, jag vinkade hejdå till tjejerna men valde själv att stanna kvar ett dygn –  ute på Lidingö. Där jag har många fina vänner men också där jag faktiskt bodde stora dela av min tid i Stockholm. Älskade Lidingö!

En nostalgirunda i löparskorna

Efter fullproppade dagar med väldigt mycket nytt var löpning det bästa tänkbara i söndags, för att kunna rensa ur och landa stadigt på jorden igen. Detta gjorde jag ute på Lidingö – det blev en ren och skär återhämtningsjogg, då kroppen ömmade en aning efter lördagens praktiska delar på utbildningen. Löpturen innehöll också inslag av väldigt mycket nostalgi. Det blev en cirka 6 km runda som tog mig längst vattnet på ön samt förbi mitt gamla jobb och andra fina ställen. Termometern visade 14 grader och jag hade klätt mig alldeles för varmt. Men en härlig stund ute fick jag i alla fall.

Image

Det där med återhämtningsjogg. Hur många av er har sådana planerade i ert schema? 

En ny vecka tar vid idag och den kommer innebära relativt tuff träning – jag känner mig riktigt sugen på att lägga i en högre växel och chocka kroppen lite. Framför allt gällande löpningen. Men, det gäller att göra det smart! Annars är ytterligare en utbildning på gång, denna gången på jobbets regi. Men intresset för ämnet är för övrigt väldigt stort. Ska bli riktigt kul! Mer om det senare..

bilder