Ett eget triathlon.

På grund av lite tekniskt strul på bloggen har ett inlägg jag sett fram emot att skriva dröjt lite, men nu kommer det.

Ett eget triathlon.

När jag vill testa något nytt – Då blir det ett eget triathlon. Helt normalt enligt mig och dessutom, såhär med facit i hand – förbannat roligt! Jag vill göra det igen. Har du testat?

Ett triathlon består av tre grenar – simning, cykling och löpning. Mitt alldeles egna triathlon bestod av grenarna – cykling, löpning och längdskidor. Går det praktiskt att lösa så fungerar längdskidåkning minst lika bra som simningen.

12 km trailcykling i Juniskär

Det där med trailcykling – inget jag alls är värst van vid ska jag säga dig men det skulle visa sig vara ruskigt roligt i alla fall. Att vi dessutom avverkade 12 km i ett härlig tempo i sällskap av havet, strålande solsken och ett stilla Juniskär gjorde det hela bara ännu bättre. Vilken härlig start mitt egna triathlon fick!

cykling1 cykling3

6 km löpning längst landsvägar

När cyklingen var klar bytte vi, jag och mitt sällskap snabbt om till torra kläder, drack lite vatten och stack sedan iväg igen. Denna gången i löparskorna. Solen strålade fortfarande från klarblå himmel och härliga hejarop från förbipasserande människor fick löpningen att gå ännu bättre. Det där att kliva av en cykel efter en rätt lång sträcka till att sedan börja springa – den känslan är lite smått märklig. Men det gick bra, löpningen kändes lätt. Sällskapet peppade och snart hade 6 km löpning längst fina landsvägar i skärgården avklarats.

löpning

10 km längdskidor, klassisk stil på Skottsund Golfbana

Efter löpningen började kroppen kännas vid, inte sådär att det skulle vara omöjligt att fortsätta – tvärtom! Jag var sjukt pepp. Återigen byttes svettiga kläder ut mot torra kläder (fasligt så mycket kläder det går åt vid sådana här påhitt, framför allt när det krävs lager på lager) och en banan samt vatten intogs innan vi knäppte på skidskorna och stack iväg. En runda mätte 5 km, det skulle slutligen bli två varv runt golfbanan. Solen började sakta men säkert röra sig nedåt, men den orkade hålla oss sällskap hela tiden. Kroppen hade börjat värka lite här och där nu också. Men än fanns den där peppen kvar – den som krävdes för att kunna fortsätta. Vid sisådär 7 km var jag dock rätt mör. Magen kurrade och jag ville klunka vatten men i mål tog jag mig.

Vatten klunkades, kroppen sträcktes och jag pustade ut och kände mig väldigt nöjd. 

längdskidor

Triathlon – Jaha! Vilket påhitt hörrni. Men redan när jag knöt av mig löparskorna nämnde jag några gånger inom loppet av några minuter att det var riktigt roligt. Något jag gärna skulle vilja göra igen. Lika samma kände jag när jag knäppte lös skidorna. Kroppen fick köras slut, variationen på grenarna var perfekt, kroppen svarade och just det där att hålla på i ett par timmar – det gjorde liksom allt. Jag gillar det. Så jäääkla kul. Jag är snart på det igen. Möjligtvis på ett ”riktigt” triathlon – men oavsett vad – det kommer göras igen! Jag lovar. Jag fick mersmak. Och jag har också bevisar för mig själv – testa helt nya grejer är inte alls farligt! 

Är det någon av mina er mina läsare som har testat ett triathlon? Kanske du har ett lopp som du kan rekommendera mig att testa? Sådär lagom långt, som en nybörjare fixar! Kommentera och dela gärna med er i sådana fall!

Två 7.5 km-pass på längdskidor

Mars månad. En månad som ska fyllas med massa skidtimmar på kontot och underbara fotografier på magiska vinterlandskap. Men vintern i år – den är ju under all kritik – och då har jag ändå bott i Stockholm i 8 år och där snackar vi dåliga vintrar.

Det blir vad man gör det till

Men trots klagomål från min sida, på töande skidspår, blöta vägar och med i ren allmänhet dåliga förutsättningar har jag faktiskt knåpat ihop två helt acceptabla skidpass sedan jag var sjuk. Det blir liksom vad man gör det till har jag fått lära mig – en kan inte få allt.

Det har varit blöta och bitvis isiga spår jag fått hållas med. Svårvallat och segt. Men 7.5 km respektive 7.5 km har jag knåpat ihop och det har liksom varit pannben på. Men alla pass är inte bra pass.

Jag2Men vet ni – nu ser jag fram emot en ledig vecka (sportlov här i Sundsvall nästa vecka) som förhoppningsvis bjuder på klarblå himmel, nydragna skidspår och massa fina vinterlandskap sparade på minnesbanken. Likt den här dagen skulle jag kunna säga. Inte dumt, va? Bjuder inte Sundsvall på det – då hoppas jag Åre gör det – för dit ska jag i slutet på veckan.

IMG_4050

Tillbakablick – en ljusglimt från förra veckan

Jag kanske inte alltid pratar och visar det här, men jag gör det varje vecka, – tittar tillbaka på veckan som varit! Ibland fokuserar jag på helheten, hur känslan var, vad jag gjorde, hur jag gjorde veckan och så vidare. Men andra gånger fastnar jag för vissa saker som var lite lite bättre. Sådana där ljusglimtar i vardagen som en aldrig kommer glömma. Förra veckan lämnade en sådan efter sig!

9 km klassiskt i högt tempo en sen onsdagskväll

Faktiskt, ganska precis en vecka har gått sedan jag lämnade jobbet vid 17-tiden för att snabbt åka hem och byta om. Klockan var inte förrän efter 18.00 då jag stannade på parkeringen intill Sidsjö Friluftsområde här i Sundsvall. Termometern visade minusgrader och blå burkvalla åkte på. Det hade varit en strålande fin dag, med sol från klarblå himmel och kvällen var likaså. Stjärnklar och alldeles perfekt. Tyvärr var spåren söndertrampade på några ställen, men det gick fint ändå..

IMG_3522

Tre varv

Ett varv runt sjön är nästintill på pricken 3 kilometer, onsdagskvällen bjöd på tre varv och för att vara exakt 9,3 kilometer åkning. Det första varvet och för att först nämna, de första kilometerna ägnade jag mig åt att bli varm, få in tekniken och den rätta känslan. Den satt rätt snabbt, tekniken alltså, vilket ju faktiskt är ett bevis på att jag har tränat och mer om det kan du läsa Här (underbar känsla bara så att ni vet). När jag var varm ökade jag så smått tempot. Det var inte många som hade letat sig till skidpåren denna kväll, – men inte mig emot, jag kunde alltså breda ut mig!

Lagom till att det var dags för andra varvet, nollade jag klockan, andades ut och laddade. Jag tänkte pressa mig, hela varvet runt. Klockan pep och jag var iväg. Det enda jag tänkte på var tekniken, den ville jag skulle sitta, annars skulle jag sänka tempot. Allt, jag menar ALLT kändes löjligt bra. Jag pressade mig ordentligt och helt ärligt så var det inte särskilt jobbigt alls. Jag flög fram, vallan var grym och tekniken satt. Jag minns att jag log ett brett leende när jag hade några hundra meter kvar, – jag tror minsann att känslan går att jämföras med när Kalla gör sina enorma insatser….nästan…bara nästan.

På tredje varvet drog jag ner tempot en aning men hade ändå pulsen rätt hög. Ett skönt sista varv och när jag tog av mig skidorna var jag riktigt nöjd och kvällen hade inte kunnat slutat bättre. Sådana där ljusglimtar i vardagen som en aldrig glömmer!

Har du någon ljusglimt från förra veckan som du minns extra mycket? 

Du blir bra på det du tränar.

Oavsett vad, om det är matlagning eller någon idrott, så blir du bra på det du tränar. Visst håller du med mig? Givetvis spelar det roll hur mycket tid och energi du lägger ner på det, –  för att du ska kunna se ett märkbart resultat. Men bättre, det blir du. Det jag dock tror, är att när vi blir äldre är vägen till att testa det där nya, nöta nöta och kunna känna oss någorlunda nöjda med resultatet mycket längre än när vi var yngre. Men det vi inte får glömma är; – det går bara man vill och det är det dagens påminnelse från mig till dig. Och anledningen är, att jag hör och vet med mig att många lägger en del saker åt sidan, drömmar som länge länge velat testas/utföras men när det väl kommer till kritan, så vet hen konstigt nog redan innan att det inte kommer gå eller att hen inte är tillräckligt bra på det. Men, återigen. Du blir bra på det du tränar! Du måste testa. Du måste bara ge det en chans. Ok?

Det går bara man vill.

För att ge er ett exempel, så kommer här ett från mig personligen. Förra vintern, rätt sent in på säsongen tror jag det var, för att inte minnas helt fel bestämde jag mig för att köpa längdskidor. Jag ville bli riktigt bra på att åka. Jag ville utveckla min teknik. Innan det hade jag bott i Stockholm i åtta år, jag hade nämnvärt inte åkt särskilt mycket alls, mer bara någon enstaka gång när jag lånat någon annans grejer. Innan jag flyttade till Stockholm åkte jag inte heller speciellt mycket skidor, jag ägde ett par men det var annat som hägrade just då. Men då, förra säsongen, när jag återigen var bosatt i Sundsvall, där faktiskt utbudet av snö brukar kunna vara lovande på vintrarna, bestämde jag mig. Jag skulle lära mig! Så var det bara.

IMG_6280

Du blir bra på det du tränar.

Det började med att jag åkte några enstaka gånger, ensam. Jag kände efter, provade mig fram och rådfrågade min skidkung till pappa hur jag skulle tänka och göra. Jag övade. Givetvis kom det några svordomar, några djupa suckar och ömmande muskler på köpet. Men jag hade bestämt mig. Jag skulle lära mig. Viljan fanns.

Ett tag senare anlitade jag en skidcoach, för att över huvud taget kunna se om jag ens var duglig på skidåkning. Vilket jag var. Jösses så skönt! Jag fortsatte öva. Coachen gav mig några tips, jag tog till mig dom och sedan var säsongen slut. Jahapp! Sedan då? Kunde jag hålla motivationen uppe en hel vår, sommar och höst för att återuppta åkningen säsongen efter? Jodå, det kunde jag. Jag hade ju bestämt mig.

Och här är vi nu. vintern 2017 och mitt skidmission är i full gång. Redan i början på november (2016), när den första snön föll var jag ute. Korta konstsnöspår som innebar väldigt många varv runt en äng, sjukt tråkigt om du frågar mig men jag nötte och nötte. Tänkte på vad coachen hade sagt. Fortsatte och tränade och sedan har det fortgått, konstsnön har blivit natursnö och jag har haft otaliga dagar/kvällar med skidorna på fötterna. Jag tänker fortfarande på tekniken, jag nöter det jag vet jag behöver bli bättre på. Men, i det stora hela sitter tekniken där den ska, jag njuter och jag är nästintill sådär bra jag från början ville bli. Jag gjorde det.

Så gott folk, kommer vi ihåg det här nu? Att det går bara man vill. Vi behöver bara ge det en ärlig chans! Ok? 
Se på mig, jag lyckades. Då gör du det också! 

Har du något du ska träna och bli bra på i år? Berätta!  

20 km klassiskt runt Rännösjön.

Gårdagens inlägg, där jag skrev om söndagens utflykt som var ett härligt avslut på en redan underbar helg. Hur helgen startade tänkte jag berätta idag. 20 kilometer klassiskt på Rännösjön i Matfors, en ort belägen drygt 15 km väster om Sundsvall.

En ordentlig frukost intogs, skidorna vallades, matsäck packades och lager på lager kläddes på. Temperaturen var kall, närmare 10 minus men solen strålade från den allra blåaste vinterhimlen. En sådan dag!

IMG_3432

Antingen väljer man att åka runt på sjön, en sträcka som vi mätte upp var strax över 6 kilometer, eller så viker du av efter halva rundan och tar ett spår upp i skogen. Som jag inte helt hundra vet var den tar dig, men av säkra källor (en ortsbo som vi träffade på pratade väldigt gott om den) skulle det vara en magisk runda på cirka 19 kilometer. Det får bli den nästa gång. Vi valde att åka runt sjön den här dagen, just för att solen skulle nå oss under hela dagen samt att det var sådär fantastiskt fint.

Skidor skidor5

Efter drygt halva sträckan stannade vi för påfyllning, – en lunch av enklare sort var medtagen. Fotografen var hungrig så några bilder blev det inte. Men lunchen var perfekt tajmad och sedan var kroppen laddad för ytterligare några kilometer. Då vi låg i rätt högt tempo under de 20 kilometerna vi åkte krävde kroppen en del energi under dagen. För en van löpare så har jag insett att skidor kräver en hel del, inte alls lika mycket som under löpning.

Skidor3 Skidor4

Under sista halva varvet var som kroppen tom, jag hade kunnat stannat och fyllt på, men skidorna gick som aldrig förr och jag ville bara komma tillbaka till parkeringen. Och vet ni, (nödvändigt vetande) – drickyoghurt är sjukt gott, trots att en inte ens tycker om det. Bra att veta tänkte jag, om ni någonsin går på tom tank. Då funkar det mesta!

skidor6 Skidor1

Ytterligare en fantastisk dag in på kontot. Stakning och diagonal nöttes ordentligt och nu börjar tekniken sitta. Jag hoppas innerligt på flera sådana här dagar, så snart som möjligt. Livet på en pinne liksom. Men som jag nämnde i förra inlägget, det behöver inte vara så komplicerat, men ändå blir det så himla himla bra.

Hur var er helg?

Tjusningen med längdskidåkning.

Ja, vad är tjusningen med längdskidor egentligen? Utomhusaktivitet, intresse, frisk luft, motion….och mycket mer. Du ska alldeles strax få ta del av mina tankar. Men först:

Katrin som driver Katrins Äventyr skrev härom dagen om hennes syn på skidåkning, – vad charmen med det är, egentligen! Hon skriver om hur många par skidor hon har samlat på sig genom åren och hur hon använder dom, in och inspireras eller framför allt, – njut av hennes bilder och ord! Men, det sista Katrin nämnde var att hennes längdskidor väldigt väldigt sällan får se dagsljuset, och det är något hon inte riktigt vet orsaken till. Kanske att motivationen inte finns, kanske att alla de andra timmarna på de andra alternativa skidorna fyller hennes behov eller som hon nämner, – att hon inte riktigt förstår charmen med just, – längdskidåkning! I samband med det slängde hon över frågan till mig – Ja, vad är tjusningen egentligen?

–  Självklart ska jag svara på det, sa jag! Men jag gör det i ett blogginlägg. 

Mina tankar om och kring längdskidåkning

Alla är vi olika, alla gillar vi olika saker och så kommer ni säkert tänka när ni läser det jag har att säga också. Vissa av er kommer kanske rynka på näsan medan andra ler sitt bredaste leende och vallar skidorna direkt och beger sig ut. Vi får se hur det blir.

Jag skulle nog säga så här. Antingen älskar du längdskidåkning eller så gillar du det inte alls. Jag personligen tror det inte finns något mellanting. Älskar man det, då har man den där motivationen som krävs när det gäller att ta sig ut, – att åka längd är nämligen inte lika tillgängligt och enkelt som att exempelvis knyta på sig löparskorna och ta sig en runda. Med längdskidor krävs en hel del annat. Du ska ha begripit dig på hur du vallar ett par skidor, vad som gäller beroende på väder och så vidare. Detta ska du inför varje tur göra, valla skidorna alltså. Det tar sin tid. Har du tur finner du ett spår strax utanför dörren, möjligtvis om du är eller bor i fjällen. Annars blir det också där en procedur, – du måsta transportera dig till en plats där det finns spår. Och så vidare… Ja du vet, det är inte bara att stega ut utanför dörren. Och det är det här jag tror vissa människor styper på. Man orkar helt enkelt inte och det resulterar i att man inte alls gillar längdskidåkning. Och kanske det är därför Du inte tar dig ut? Eller?

Men om vi vänder på det, – säg att du gillar längdskidåkning. Ja, då finns den där motivationen i dig. Tjusningen med allt faller på plats. Du orkar valla dina skidor, du tar dig tid att läsa på hur och vad som gäller beroende på väder. Du förmår dig att ta dig till ett ställe där spåren är bra. För du vet vad som väntar. Det är det som lockar. Och det är lite just det jag gillar med längdåkning, att det krävs ett visst förarbete men samtidigt som du står där och vallar skidorna vet du innerst inne att du får så otroligt mycket mer tillbaka när det är gjort. Är du med på var jag vill komma?

IMG_6280

Det där du får på köpet efter allt förarbete

Den allra allra största tjusningen med det hela, enligt mig, när vi nu har pratat klart om allt förarbete som jag som sagt tror sätter käppar i hjulet på hos många, är att du får allt detta på köpet, helt gratis: Frisk luft, magiska naturupplevelser, skonsamma rörelser och härlig motion för hela kroppen och som jag också själv tänker; ett ypperligt komplement till min löpning som annars tar upp en stor del av mitt liv.

IMG_3320 FullSizeRender

Men som sagt, antingen gillar du det eller så gillar du det inte. Men har du testat? Vilket jag tror du har. Om inte, gör det. Men försök då tänka på vad du får i slutändan, inte på vad som är krångligt inför skidåkningen. Ok?

Om du åker längdskidor, vad är din tjusning med just att åka längd? Berätta! 

Längdskidor på nysnö.

I tisdagseftermiddag började det så fint snöa (äntligen), sådär härligt lätt så en blev lycklig ända in i själen. På kvällen tilltog det och sedan snöade det konstant fram till i förrgår kväll. Sent. Det har kommit närmare 4 dm sedan dess och minusgraderna tilltar för var dag. Äntligen har vintern kommit!

skidorI onsdags efter en lugn dag på jobbet åkte jag hem, för att sedan direkt hoppa ner i skidkläderna och skynda upp till Södra Berget här i Sundsvall, där det enligt mig finns dom bästa spåren. Snöandet hade lugnat sig och lagom till att vi kom upp på berget hade det slutat. Himlen var klarblå, stjärnorna strålade. Termometern visade drygt 8 minus och träden tyngdes ned sådär sagolikt vackert som dom gör när snön ligger på.

skidor1 skidor2

Skidorna knäpptes på och onsdagens träningspass var igång. Nysnö framkallar en sådär lite lagom kärv snö, så något glid var det inget snack om. Inte bara hos mig, utan hos de flesta på Södra Berget den härliga kvällen. Kroppen fick jobba, pulsen gick upp men jag kunde inte annat än le. Som jag gillar det där. Att åka skidor alltså. Efter drygt 10 kilometer skrek kroppen efter bränsle och passet avslutades. In på ICA, tillbehör till tacos inhandlades och sedan snabbt hem. Den middagen smakade fint kan jag säga er.

img_3312

Behöver jag ens nämna att kvällen var fantastisk?

img_3320

Uppladdning inför Tjejvasan.

Juldagen 2016, så där lagom kolhydratsladdad efter en fantastisk julafton vaknade jag pigg och alert. Jag bytte ganska snabbt om till skidkläder, efter en stor frukost. Sedan vallade jag skidorna och gav mig iväg. Solen strålade från klarblå himmel, träden vajade rätt rejält och uppe på Södra Berget var utsikten vackrare än någonsin.

Det var inte bara jag som hade planerat in att åka längdskidor denna härliga dag. Trots isiga spår, i och med att det regnade på julafton var det förvånansvärt mycket folk som valt just längdskidor. Kul ändå. Något som håller många kär helt enkelt.

Hade det inte varit för att Tjejvasan närmar sig (25 februari) hade jag nog valt löparskorna en sådan dag som igår. Men nöta stakning och kilometer är något jag måste, så det var bara att ta tjuren vid hornen. Som jag gjorde det. Ibland överraskar man sig själv måste jag säga. Runt runt bokstavligt talat åkte jag, de konstsnöspår som finns här i Sundsvall är inte långa men så pass att en inte blir yr i alla fall.

20 km senare hade jag stakat färdigt. Med två små korta pauser för intag av något ätbart/drickbart. Väldigt bra och vilken juldag det blev hörrni. Stakningen satt riktigt fint på slutet och jag hade lite svårt att slita mig faktiskt. Kul.

När det kommer till hur kroppen känns överraskar jag även där, jag var trött men inte så där trött som är i att jag inte hade orkat en kilometer till. Jag var skönt trött, kroppen kändes fin och de 30 kilometer jag ska åka i februari känns helt plötsligt inte så jobbiga längre (påminn mig om detta när jag pustar och stönar efter utfört lopp). En väldigt lättnad känsla måste jag säga. Jag var lite skeptisk för några veckor sedan nämligen.. 

Efter 20 kilometer skidor och några antal timmar i soffan svidade jag därefter om och gjorde stan (läs: vi käkade middag och drack några finfina drinkar innan vi åkte hem) med några tjejkompisar. Idag tar jag mig an gymmet innan jag åker till stugan och fortsätter julmyset med familjen. Hur har ni det?

img_3131 img_3132

Premiäråket på längdskidorna.

2016-12-11. Datumet då längdskidpremiären för säsongen drog igång.

Katrins Äventyr (en fantastisk blogg som jag ofta kikar in på, och jag smälter en smula varje gång hon lägger upp massa fjällbilder) uppmanar alla att varje adventssöndag ända fram till jul att packa en ryggsäck med en termos, med valfri dryck och bege sig ut på något slags äventyr. Denna uppmaning passade mig perfekt igår. Häng med:

Minusgraderna har stått stadiga här i Sundsvall några dagar nu, och det innebär att snökanorna, eftersom den riktiga snön inte behagar att komma, kan gå med fullt sprut och det i sin tur resulterar i att längdspåren blir preparerade och spårade. Jag hade fram till igår hållit bra koll på hur spårstatusen uppe på Södra Berget sett ut, igår var det perfekt! Jag gav mig iväg. Packade väskan med en termos kaffe, smörgåsar och några pepparkakor. Fikat efteråt är höjdpunkten.

skidor skidor1

En slinga på 2 km fanns att tillgå. Kanske inte det en förväntar sig direkt, men bättre än inget, och framför allt perfekt för att komma in i åkningen igen efter säsongsvilan. Känna på tekniken och nöta den. Spåren var riktigt bra och jag lika ringrostig som vanligt när jag spänner fast skidorna på fötterna varje år. Men det gav med sig, efter några varv var jag tillfreds med åkningen likt jag brukar vara. 10 kilometer blev det och ingen var gladare än jag efteråt.

Notis: Jag måste köpa en aningens längre stavar samt gå en valla-kurs. Någon som är expert?

skidor2

Kameran kom aldrig till användning under åkningen dock. Annars var dagen awesome. Premiär på skidorna, fika utomhus och ni vet väl, att äta utomhus smakar alltid lite bättre, suveräna spår, några minusgrader och sol. En äventyrlig söndag rakt in på kontot. Mer sådana dagar, tack!

skidor3

Lektion med skidcoach.

Efter ändring av dag på grund av dåliga spår på eftermiddagen i söndags, blev skidlektionen flyttad till tidigt igår morse istället. Inte mig emot, morgonträning ni vet. Love It. Jag och Kevin som han heter, möttes upp vid 07.45, vi pratade ihop oss lite om hur passet skulle läggas upp och lite kring hur mina tankar går.

Tanken från min sida är att åka Tjejvasan nästa år, något jag tror jag kommer klara utan anmärkning. Eller jag kanske inte ska vara så kaxig egentligen, men äsch, jag kommer klara det. Så är det. Jag skulle kunna köra loppet med den teknik jag besitter idag, inte alls så dålig tydligen. Men det finns alltid justeringar. Jag har trots allt inte åkt regelbundet på flera år. Och för att putsa på min teknik eller i alla fall få feedback på min åkning kände jag att någon som är riktigt kunnig måste kopplas in, därav varför jag anlitat en skidcoach. Det jag vill få ut av detta är att i slutändan kunna åka så ekonomiskt som möjligt, jag vill njuta av åkningen. Jag vill att det ska kännas rätt. Men framför allt, jag vill åka utan att slita onödigt på kroppen. Tjejvasan är ju ändå 30 km. Nå, vad tror ni? Kommer jag fixa det?

Skidor

Lektionen byggdes enbart på teknik. Vi började med stakning och det var väl där vi stannade under resten av tiden. Sitter den så sitter det mesta, eller inte riktigt, det finns så otroligt mycket annat man ska tänka på. Men jag tror ni förstår. Ni vet grundpositioner och så vidare.

Hållningen 
Positionen för armar och stavarnas pendling 
Magstöd 

Det är mycket man ska tänka på och samtidigt ska man ta sig framåt.
Hållningen och koppla på magstödet hör väl lite samman och där fick jag snabbt en justering som fastnade direkt. Bara där blev det en enorm skillnad. Sedan var det det där med armarna och stavarnas pendling. Där har jag att nöta. Vi fokuserade på den biten under resten av lektionen, fokus Mari, fokus. Efter några kilometers åkning och fortsatt tjatande om armarnas position och stavarnas pendling så vidrörde vi diagonalåkningen en del också. Men först och främst ska armarna sitta där dom ska, sedan kan vi gå vidare. Jag fick hemläxa, gissa vad den innebär? Jodå, jag ska träna, lite så där överdrivet mycket på hur och var armarna ska vara. En stakmaskin på gymmet har jag lovat att jag ska testa. 10 min varje gång jag är på gymmet ska jag avlägga på stakningen tycker han. Visst, jag kör! Annars funkar det att köra framför spegeln här hemma också.

IMG_6880

Tyvärr är skidsäsongen så gott som slut här uppe så nu blir det att fokusera på stakningen inomhus och annan form av konditionsträning. Typ löpning om ni frågar mig. Men jag känner mig motiverad och peppad, detta ska bli kul!

Mot Fjäll(halv)maraton och Tjejvasan säger jag. 
Vad säger ni?

/ M A R I