Tjusningen med längdskidåkning.

Ja, vad är tjusningen med längdskidor egentligen? Utomhusaktivitet, intresse, frisk luft, motion….och mycket mer. Du ska alldeles strax få ta del av mina tankar. Men först:

Katrin som driver Katrins Äventyr skrev härom dagen om hennes syn på skidåkning, – vad charmen med det är, egentligen! Hon skriver om hur många par skidor hon har samlat på sig genom åren och hur hon använder dom, in och inspireras eller framför allt, – njut av hennes bilder och ord! Men, det sista Katrin nämnde var att hennes längdskidor väldigt väldigt sällan får se dagsljuset, och det är något hon inte riktigt vet orsaken till. Kanske att motivationen inte finns, kanske att alla de andra timmarna på de andra alternativa skidorna fyller hennes behov eller som hon nämner, – att hon inte riktigt förstår charmen med just, – längdskidåkning! I samband med det slängde hon över frågan till mig – Ja, vad är tjusningen egentligen?

–  Självklart ska jag svara på det, sa jag! Men jag gör det i ett blogginlägg. 

Mina tankar om och kring längdskidåkning

Alla är vi olika, alla gillar vi olika saker och så kommer ni säkert tänka när ni läser det jag har att säga också. Vissa av er kommer kanske rynka på näsan medan andra ler sitt bredaste leende och vallar skidorna direkt och beger sig ut. Vi får se hur det blir.

Jag skulle nog säga så här. Antingen älskar du längdskidåkning eller så gillar du det inte alls. Jag personligen tror det inte finns något mellanting. Älskar man det, då har man den där motivationen som krävs när det gäller att ta sig ut, – att åka längd är nämligen inte lika tillgängligt och enkelt som att exempelvis knyta på sig löparskorna och ta sig en runda. Med längdskidor krävs en hel del annat. Du ska ha begripit dig på hur du vallar ett par skidor, vad som gäller beroende på väder och så vidare. Detta ska du inför varje tur göra, valla skidorna alltså. Det tar sin tid. Har du tur finner du ett spår strax utanför dörren, möjligtvis om du är eller bor i fjällen. Annars blir det också där en procedur, – du måsta transportera dig till en plats där det finns spår. Och så vidare… Ja du vet, det är inte bara att stega ut utanför dörren. Och det är det här jag tror vissa människor styper på. Man orkar helt enkelt inte och det resulterar i att man inte alls gillar längdskidåkning. Och kanske det är därför Du inte tar dig ut? Eller?

Men om vi vänder på det, – säg att du gillar längdskidåkning. Ja, då finns den där motivationen i dig. Tjusningen med allt faller på plats. Du orkar valla dina skidor, du tar dig tid att läsa på hur och vad som gäller beroende på väder. Du förmår dig att ta dig till ett ställe där spåren är bra. För du vet vad som väntar. Det är det som lockar. Och det är lite just det jag gillar med längdåkning, att det krävs ett visst förarbete men samtidigt som du står där och vallar skidorna vet du innerst inne att du får så otroligt mycket mer tillbaka när det är gjort. Är du med på var jag vill komma?

IMG_6280

Det där du får på köpet efter allt förarbete

Den allra allra största tjusningen med det hela, enligt mig, när vi nu har pratat klart om allt förarbete som jag som sagt tror sätter käppar i hjulet på hos många, är att du får allt detta på köpet, helt gratis: Frisk luft, magiska naturupplevelser, skonsamma rörelser och härlig motion för hela kroppen och som jag också själv tänker; ett ypperligt komplement till min löpning som annars tar upp en stor del av mitt liv.

IMG_3320 FullSizeRender

Men som sagt, antingen gillar du det eller så gillar du det inte. Men har du testat? Vilket jag tror du har. Om inte, gör det. Men försök då tänka på vad du får i slutändan, inte på vad som är krångligt inför skidåkningen. Ok?

Om du åker längdskidor, vad är din tjusning med just att åka längd? Berätta! 

Saucony Guide 8 vs Saucony Kinvara 4.

Jag har skoproblem. Stora problem alltså!
Ett par Saucony Guide 8 och ett par Saucony Kinvara 4 är dom skor jag äger, i löparväg. Eller i alla fall dom skorna i löparväg, som jag använder. Den förstnämnda modellen köpte jag i höstas, då jag insåg att jag behövde en stabilare sko för min pronation, samt att kunna springa längre sträckor i. Det vill säga, Kinvara 4 -skon är en neutral lätt sko som en kanske inte ska springa milslånga pass med. Inte jag i alla fall. Plus att den i längden inte håller för min nedsättning (vilket jag fått erfara). Men över till mitt problem:

Modellen Guide 8 har jag sprungit i nu sedan i höstas, och det har funkat bra. Dom är sköna och passar mina fötter perfekt. Men någonstans där i bakhuvudet har det legat och grott, att jag faktiskt inte tycker att löpningen blir sådär bra som jag vill. Nedsättningen känns inte riktigt okej och jag tycker det känns en aning klumpigt. Men som sagt, skon är riktigt bra. I lördags bytte jag skor, sprang med modellen Kinvara istället, vilka stått i garderoben sedan i höstas. Bara för att se om den känsla jag haft där i bakhuvudet stämmer in. Jodå, så är fallet!

skorIMG_8672

Så summa summarum, Guide 8-skon ÄR skön och stabil precis som min nedsättning och hela jag behöver. Men jag får inte till löpningen i dom. Det funkar, men jämför jag så är det stor skillnad. Kinvara 4-skon däremot, som jag i längden inte ska springa så mycket i känns läskigt bra istället. Löpningen är lätt, löpsteget helt klockrent och ja, sådär som jag vill att löpning ska kännas.

Jaha, nudå? Vad gör jag? Känner någon igen sig i detta? Kan jag köra på en Kinvara 4 men stoppa i ilägg? Kom gärna med tips. För skoproblem är inte roliga. 

/ M A R I

Mina ord kring 3-splitsupplägg.

För ganska precis fyra veckor sedan skrev jag det HÄR inlägget. Där jag skrev om min träningsplanering, hur jag skulle sträva efter att tänka och hur jag skulle utforma passen och lyckas behålla motivationen. Jag skrev också om att jag skulle fokusera på fyra veckor i stöten, lite för att hålla glädjen och viljan i det jag håller på med. Jag tränar som ni redan vet inte inför något men vill fortfarande hålla disciplinen, variationen och allt det roliga runt omkring…Och ja, trots inga direkta mål så behövs en planering ändå.. Jag behöver inte skriva så mycket mer, in och läs inlägget istället om ni känner er förvirrade… 

Fyra veckor har som sagt gått och en summering utlovades. Jag kan inte annat än ge er två tummar upp. Detta tänk jag pratar om gillar jag skarpt. Det funkar otroligt bra och jag har inte en ända gång under dessa fyra veckor känt mig uttråkad eller omotiverad. Sånär som på vecka 3 då hela veckan var urspårad. Men ni vet livet, det kommer emellan ibland….

Känslan att ha vetat vad som väntar när en kommer till gymmet har varit obeskrivligt skönt. Fokus kan läggas på annat. 

I inlägget nämnde jag också att detta var för att styra upp mig själv lite, jag menar, kaos runt mig har det sällan varit och är inte så nu heller. Men jag kände att jag behövde ändra lite, för att göra det enklare med andra grejer. Skillnad har det blivit, och det bara till det positivare…

IMG_0733

Så igår startade jag igång andra omgången av ett fyraveckors schema, med samma 3-split upplägg som sist. Jag är taggad. Nu kör vi! Min tanke är nu att köra detta upplägg fyra veckor framöver för att sedan lägga lite mer fokus på löpningen, i samma takt som ljuset och våren kikar fram…

Hänger ni på?

/ M A R I

Hyfs i gruppträningssalen.

Jag vet inte riktigt vart gränsen går. Finns det någon över huvud taget? Tror väl egentligen ingen kan dra den, förutom instruktören själv vill säga. Eller? Det där med att strutsa in fem minuter för sent, skramla med inställningarna på cykeln och fråga instruktören om hjälp, när vi andra har satt igång. Be instruktören höja volymen, inte bara en gång utan två gånger. Traska ut ur salen redan innan passet är slut. Jag är ganska övertygad om att det finns fler exempel…

Men vad är okej, egentligen? Finns det någon oskriven lag? Ni som är instruktörer där ute, vad tycker ni? Hur gör ni på era pass?

Jag blev i alla fall väldigt störd under spinningen igår, av att som jag gav exempel på ovan, någon (i detta fall, några) kommer in för sent, frågar om hjälp när passet redan dragit igång och en annan som önskar att musiken ska höjas, fler än bara en gång. Jag vet inte, jag kanske reagerar i överkant. Men, jag är där för min skull och givetvis måste jag ta hänsyn till andra, lika mycket som dom måste ta hänsyn till mig. Jag tycker då i alla fall att man kan ha lite hyfs när man går på ett pass..

Jag vet inte, är det fler än jag som reagerar på sådant här?

IMG_9520Tummen upp blir det i alla fall för jag genomförde passet ändå, svettades och hade roligt.

Kramar.

/ M A R I

 

Löpning med barfotaskor.

Jag har ett problem. Ett problem jag med all säkerhet själv måste lösa. Men tänkte först höra med er om ni varit med om samma. Jag köpte som ni vet nya skor på Asics för en dryg månad sedan, efter en ordentlig fotanalys. Kort och gott, jag testade skor, sprang och fick ett par skor tilldelad mig som skulle pass mina fötter. Känslan var skön. Skorna var/är sköna. Men efter att jag har sprungit i dom sedan dess har jag kommit fram till att jag tycker dom är klumpiga. Mitt avstamp under löpningen känns märkligt. Inte som det känts tidigare när jag använt andra skor. Jag har försökt att inte tänka på det och löpt på. Men samma känsla dyker upp igen, – det känns klumpigt och mina steg stämmer inte överens med hur jag VILL att det ska kännas. OBS! Det är svårt att beskriva känslan med ord, men hoppas ni förstår en gnutta av det jag vill ha sagt i alla fall…. 

För att över huvud taget komma ifrån känslan och se om det faktiskt är SKORNA som inte passar, så har jag nu under tre rundor sprungit med mina Under Armour skor (barfotaliknande skor) och ALLT stämmer. Steget är fantastiskt och löpningen känns bra igen. Men min vetskap är att jag ska ha pronationskor, eftersom jag pronerar…. Men då är min fråga, ska jag gå efter känsla och springa i de skor som faktiskt känns sköna att springa i, oavsett om det är pronationsskor eller inte? Jag är tudelad. Hjälp mig! Hur ska jag gå till väga….?!

skor1DSC04960

 

Tills vidare springer jag vidare i mina Under Armour skor.

/ M A R I