Vandring i Åre

Tror du inte att man kan semestra i fjällen, då tycker jag du ska klicka dig in HÄR och läsa mitt föregående inlägg – som just handlar om semester i fjällen. Vilket ni förstår, efter att ha läst inlägget, går alldeles ypperligt!

Om ni nu redan har läst, då kan ni hänga på här. Vi ska iväg på vandring nämligen, i Åre.

Söndagen i Åre var vigt åt äventyr, vilket äventyr det skulle bli bestämde vi inte förrän sent på eftermiddagen dagen före, då vi avnjöt en burgare på ParkVillan. Vandring, från Ullådalen, upp mot Mullfjället. Det blev tillslut vår plan.

Vandring i Åre

Katrin, fjällets mästerkock styrde ihop vår matsäck för dagen. Då jag och Ida inte kunde bistå med alltför mycket, vår kyl på hotellrummet tog inte så mycket. Men det skulle visa sig, som sig alltid bör, att maten blev fantastiskt.

Vi parkerade vid Ullådalen och började sedan vår vandring. Till en början hamnade vi lite ur kurs, men det skulle bara visa sig bli ett bättre äventyr. Över myr, bäckar, gårdar och snårig skog tog vi oss fram. Blöta om fötterna och några myggbett senare hittade vi rätt på leden, som då tog oss ut på kalfjället. Så himla vackert. Jag liksom tappade andan en och två gånger där uppe. Fjällen alltså.

IMG_8384

Medan vi gick samtalade vi om ditten och datten, och andra stunder var det alldeles tyst. Vi njöt, alla tre.

IMG_8383

Tillslut hittade vi bästa lunchplatsen – på en klipphäll, med utsikt över både Åreskutan, Mullfjället och andra fjäll som jag såhär på rak arm inte minns namnen på. Men fint, det var det. Vi dukade upp, Katrin styrde ihop lunchen medan jag och Ida passade på att fota och insupa naturen.

IMG_8382

Stekta grönsaker och färsk pasta. Så enkelt, men SÅ gott. Mat utomhus, på fjället – det allra bästa!

IMG_8323

Där på klipphällen satt vi i timmar – vi pratade, skrattade, var tysta, jagade bort mygg, drack kaffe, åt godis, värmde oss av solen och bara var. Saker man gör på fjället liksom. När de svarta molnen som låg över Mullfjället närmade sig packade vi ihop och vandrade hemåt. Som tur var drog de mörka molnen vidare, och vi likaså. Hemåt. Denna gången längst leden, hela vägen tillbaka till bilen. Och den där glassen på Grädda efteråt, den var ljuvlig.

Tack tjejer, vilken dag vi fick. Och Åre, byn och fjället som alltid levererar.

Sveriges geografiska mittpunkt.

Ett söndagsäventyr under en härlig Påskdags-eftermiddag, med delar av familjen – Åh vad jag gillar sådant ♥

Sveriges geografiska mittpunkt, även kallad Flataklocken. En plats här på jorden som jag aldrig någonsin besökt, förrän i söndags. Ett stenkast från Sundsvall, där jag bor, finner du denna fantastiska plats som ligger benäget uppe på ett berg, 465 meter över havet. Milslånga vyer och en stilla oas som faktiskt många har som turistmål när dom har vägarna förbi. Under de varmare månaderna kan du avnjuta en fika där uppe också, på caféet eller kanske din medhavda matsäck om så hellre önskas.

Flataklockan

Image-1 (2)_Fotor

Söndagsäventyr, eller äventyr i största allmänhet tycker jag inte behöver vara mer än såhär – det viktiga är att istället kunna få samla fina minnen och uppleva saker, tillsammans med människor en tycker väldigt mycket om. Precis som i söndags.

Image (2)Image (1)_Fotor

Utsikten som sträckte sig milslångt var enastående vacker – jag hade kunnat stå där länge, bara tittat och beundra vår fantastiska natur. Det som dock inte syns på bilderna är att det var svinkallt, sådär rått att det gick rakt in i märgen. Så det vi gjorde var att njuta snabbt, fånga fina minnen på bild och sedan snabbt in i bilen igen. Brrr…

Nästa gång vill jag ha plusgrader och matsäck med mig.

Image-1 (1)_Fotor

Söndagsäventyr – Utflykt

På lappen jag drog ur Äventyrsburken förra söndagen stod det ”Utflykt” – helt tolkningsfritt och med facit i hand blev utflykten såhär.

Utflykt – En heldag utomhus

Söndagen var en planerad dag i en slalombacke egentligen, men det byttes ut mot en promenad runt Sidsjön – som i sin tur blev en heldag utomhus med pimpeltävling och allt vad det innebär. Ibland blir det bara så jäkla bra.

Söndag

Jag, äldsta systern och hennes familj drog iväg. Kidsen och pappan i familjen bestämde sig snabbt för att delta i en pimpeltävling som gick av stapeln igår. Jag och syrran tog en promenad istället. Sedan fylldes dagen på med ännu mer frisk luft, massa sol, grillade hamburgare och fiskar som drogs upp ur hålen lite här och var – tyvärr blev det ingen fångst för oss. Däremot nappade det desto bättre i fiskedammen. Yngsta systerdottern kunde alltså nöjd och belåten lämna stället när vi alla var redo att åka hem.

söndag3 Söndag1burgarebild5Pimpelmästaren som var perfekt klädd för en dag på sjön…eller? (som sagt, planerna ändrades snabbt)

Lite småfrusna packade vi ihop oss efter några timmar på sjön – därefter fortsatte utflykten. Det blev ett fikastopp i stugan, hos våra föräldrar. Gofika och en varm kopp kaffe var precis vad jag behövde. Sedan fortsatte eftermiddagen/kvällen hemma i soffan.
Vilken fantastisk Utflykt och söndag det blev tillslut!

Var du ute på något äventyr igår? 

jag

Äventyrsburken – Uppdatering 1

Minns ni det här inlägget? – Där jag presenterade äventyrsburken jag fick inspiration av hos Sara.

Äventyrsburken

Äventyrsburken är en burk fylld med både stora och små äventyr. En gång i veckan – för min del är det på söndagar – drar jag en lapp och utför sedan äventyret under veckan som kommer. Himmelskt roligt och väldigt enkelt när fantasin om vad en ska hitta på tryter. Testa vetja!

Låda

Äventyrsburken – uppdatering

Ett par veckor har gått sedan jag presenterade burken och likaså har ett par äventyr avverkats.

– Bjuda någon/några på middag.
– Bowla
– Prova en ny träningsform

Tre äventyr som har klarats med bravur. En god trerätters middag serverades, en bowlingmatch förlorades veckan efter (men bowla, det borde en göra oftare – så kul ju) och en ny träningsform att testa. Triathlon var grenen som testades. Det kan du läsa mer om här!

äventyr

Nästa äventyr blir en Utflykt – vad det kan tänkas bli får ni reda på nästa vecka!

utflykt

Äventyrsburken

Temat Äventyr fortsätter, och så vill och hoppas jag att resten av året ska fortsätta. Äventyrligt. Både små och stora äventyr ska skapas och sättas till verket. Vissa är redan skapade. Jag är spänd. Jag vill sätta igång. Nu.

I slutet på december läste jag ett inlägg hos Sara som föll mig så himmelskt i smaken, – jag sparade inlägget och har sedan dess tänkt att jag ska ta tag i det. Göra det hon föreslog och uppmanade sina läsare om.

” Lämna kvällspressens smalhetsuppmaningar åt sidan och ägna dig åt det som får dig att må bra istället! ”

” Gör i ordning en fin låda och skriv 52 uppmaningar – eller förslag på aktiviteter och idéer – på lappar som du lägger i lådan. ”

 

Och det är precis det jag har gjort.

låda3

Äventyrsburken 

Burken är omsorgsfullt döpt till Äventyrsburken och kommer resten av året överraska mig med små eller stora äventyr som jag ska fylla mitt liv med. Utöver det förslag och idéer som burken överraskar med, kommer jag givetvis också fylla de andra dagarna med andra äventyr. Det här gör jag för en kul grej, men likaså för att förgylla livet och året extra mycket.

Hur fungerar Äventyrsburken? 

Fyll burken med lappar på uppmaningar – eller förslag på aktiviteter eller idéer – som du vet får dig att må riktigt riktigt bra. Det kan vara alltifrån att besöka ett kafé till att testa en ny träningsform. Du bestämmer. Inför varje ny vecka drar du en lapp och utför sedan uppmaningen på lappen. Du har hela veckan på dig.

låda1

Först ut: Bjuda någon/några på middag. På fredag händer det, då kommer mamma och pappa på middag.

Fantastisk grej, va? Testa du med! Fyll en burk med massa härliga äventyr.

För sju dagar sedan.

Just precis nu för sju dagar sedan hade startskottet för Bagheera Fjällmaraton Sälen 2016 gått. Jag var supernervös och hade ingen som helst aning om vad som faktiskt väntade. Det jag vet nu, så här i efterhand är att det var bland det bästa och största jag någonsin gjort. Att jag sedan fick möjligheten att träffa fem likasinnade tjejer var liksom bara det där feta pricken över i:et så att säga. Vilken jäkla lycka!

Så här en vecka efteråt har verkligheten kommit ikapp mig men redan nu har vi nya äventyr inbokade tillsammans. Vill ni läsa tjejernas ord om vår helg tillsammans, då klickar ni bara in er på deras sidor.
Se länkarna nedan

Ida
Malin
Linnea
Susanne
Jenny

Jagimage3starten

/ M A R I

Race rapport – Fjällmaraton Sälen.

Igår skrev jag en summering om helgen, i hopp om att jag skulle kunna förmedla den där känslan som jag själv har fått uppleva. Tror knappast att den fullt ut gick att förmedla dock. Men jag tror ni förstår trots det, vilken fantastisk helg jag hade i Sälen! Eller har jag fel? Summeringen beskrev helgen i stort, lite om vad vi gjorde och hur det var att träffa fem personer jag aldrig någonsin träffat. Så långt är vi överens. Men jag skrev ingenting om loppet. Jo, några rader. Att jag genomförde det samt att jag sedan dess har dansat runt på rosa löparmoln. Jag förstår om du är nyfiken att få veta hur jag upplevde loppet, för det är du väl? Luta dig tillbaka och njut, för här kommer race rapporten av mitt Sälen Fjäll(halv)maraton 2016:

För att klargöra några saker, innan den här helgen hade jag redan bestämt mig för vissa saker: 

* Jag skulle genomföra loppet utan några som helst krav från mig själv
* Loppet skulle få bli något att minnas, så tid, hastighet eller liknande skulle inte alls vara i fokus
* Jag skulle vara där för att njuta av fjällen, löpningen och de fantastiska tjejerna jag lärt känna

Nå, hur gick det? 

Jag startar lugnt och pratar tyst med mig själv om att det är bättre att öka på slutet om så är fallet, för att behöva köra slut på sig själv redan från början är bara onödigt. Den första kilometern går att springa, jag känner efter och ser vad kroppen säger. Allt känns bra. Folk peppar varandra och småpratar om det som stundar. Efter 1 km börjar det gå uppåt. En rejäl slalombacke bjuder Lindvallen oss på. Jag går. Som resten av nästan alla deltagare. Eftersom jag inte riktigt är helt uppvärmd går pulsen upp ordentligt, det brinner fint i benen och jag börjar tänka onda tankar om vad jag faktiskt gett mig in på. Men jag biter ihop, andas, får ner pulsen och fortsätter uppåt.

IMG_0366 IMG_0364

Efter ytterligare några kilometer går det att springa igen. Det går inte alls fort. Benen värker fortfarande en aning från den branta slalombacken som jag precis lämnat bakom mig. Jag ser mig omkring, springer lätt, njuter av utsikten och faktiskt av allt annat runt omkring. Det är liksom alldeles perfekt. Benen pinnar på, över stenar, rötter och våta snåriga spår. När dryga 5,5 km sprungits dyker första vätskestationen upp. Jag tar några munnar av en sportdryck samt en halv banan. Sedan ger jag mig iväg igen. Här någonstans möter jag en annan tjej, vi börjar småprata och gör varandra sedan sällskap i några kilometer. Men hej så trevligt, så himla glad jag blir. Att ta sällskap med en främling bara sådär händer ju inte, men tydligen. I Sälen kan vad som helst hända. Jag är fortfarande väldigt pigg, kroppen svarar oerhört bra och vädret denna lördag är bara så jäkla underbart. Strålande sol från klarblå himmel.

Efter ytterligare några kilometers löpning, denna gången genom snäv skog och över spångar och blöta kärr, ja det hade regnat en hel del dagarna innan, var det dags för nästa slalombacke. Den här gången är jag förberedd. Kroppen är uppvärmd och jag tar backen med ro. Men jag har ändå ett rätt bra tempo. Snart är jag uppe på toppen. Stannar till en kort stund för att föreviga denna stund med några foton. Pustar ut och springer sedan vidare. Äntligen. Varje löpsteg jag får ta är fantastiska. Här minns jag att jag också började fundera över när kroppen skulle börja kännas av, allt kändes ju så oförskämt bra. Jag var pigg, benen gick av sig själva och kilometerna bara försvann en efter en. Funderade inte så länge på det. Ville liksom inte tvinga fram något. Jag valde att istället fokusera på känslan och den underbara utsikt som precis tornat upp sig framför mig. Milsvidd utsikt, fjäll så långt ögat kunde nå och solen i ansiktet. Magiskt.

IMG_0368 IMG_0370IMG_0375IMG_0379IMG_0380

Här nådde jag också loppets högsta punkt. 924 meter över havet. Ja ni fattar ju vilken utsikt vi hade under dagen. Finns liksom inte ord tillräckligt att beskriva. Den här sträckan fram till nästa vätskestation är nog den längsta raksträckan under loppet. En rätt seg svagt lutande backe som emellanåt känns i benen, men trots det väljer jag att springa, jag är fortfarande förvånansvärt pigg. När vätskestationen är nådd, efter 10,5 km, tar jag också där, några munnar sportdryck, en liten näve chips samt några klunkar vatten. Beger mig sedan vidare, nedåt till Storfjällsgraven.

Ja ni hör ju! Vad som helst kan hända i Sälen. De dryga 3 km som detta parti består av är också loppets mest tekniska del. Stenar till förbannelse och här är det tur att jag har balans. Springa går inte alls. Jag balanserar över stenar och försöker hålla mig på fötterna, jag lyckas! Skattar mig lycklig över att coremusklerna fått jobba en del i vår/sommar också. Dom behövdes kan jag säga. När Storfjällsgraven är passerad pustar jag ut och önskar verkligen att något liknande inte dyker upp igen. Det gör det inte. Däremot är de 2 km som är kvar till nästa vätskepaus (ja, ni kanske har märkt, jag delade upp loppet utefter vätskestationerna. Så mycket enklare, än att fokusera på allt på en gång) rätt kuperade. Stenar, rötter, upp och ned. Hård terräng helt enkelt.

IMG_0382

Vid den tredje vätskestationen, då jag sprungit 13,9 km börjar kroppen ge sig till känna. Knäna ömmar en del, förmodligen efter stenpartierna i Storfjällsgraven men också säkert av all annan kuperad terräng. Här dricker jag en hel mugg vatten, några munnar av sportdryck, mular i mig en näve chips och plockar med mig två dextrosol. Dom placerade jag i bröstfickan på väskan jag har på ryggen. Jag är rätt snabb iväg här också, vill inte alls stanna upp för länge. Jag vill hålla igång.

13,9 km är passerade och jag minns att jag tänkte, ”Jäklar! Jag kommer klara det här. Jag kommer genomföra min allra första halvmara i fjällen”. De tankarna är rätt speciella måste jag medge. Ett lyckorus infann sig. Men visst, här började kroppen helt klart kännas av. Sista stigningen på hela loppet väntade framför mig också. Jag kämpade på. Gav inte efter en sekund.

När sista backen var avklarad bar det av nedför. Men här blåste det storm också. Blåsten tryckte sig hårt från sidan och några vinglande steg togs ett par gånger. Kombinationen storm och trötta ben är inte den bästa kombon. Men jag pinnande på, jag ville bort från den värsta blåsten. Men det gick segt. Trots att det var svagt lutande nedför. Här uppe dök Linnea upp också, vi småpratade lite och hon berättade ganska snabbt för mig ”Mari, är det inga fler konstigheter på banan så klarar vi det här under tre timmar”. VA? Under tre timmar? Jag hade sedan dagen innan, då vi pratat om andras resultat på Fjäll(halv)maraton tidigare år insett eller faktiskt, intalat mig att springa i mål under tre timmar var inget jag skulle klara. Då faktiskt årets bansträckning skulle vara jobbigare än tidigare år. Men vet ni, det Linnea påstod där uppe på fjället väckte mig till liv. Jag fick ny energi. Från vart vet jag inte, men den fanns bara helt plötsligt där. Jag använde den.

IMG_0388IMG_0387

Vid 16,3 km väntade sista vätskestationen och jag var snabb att klunka i mig vatten och rycka åt mig en näve russin. De två dextrosolerna jag hade i väskan låg kvar på sin plats. En lätt terräng väntade och jag hade sällskap av Linnea en bit. Men när sedan sista slalombacken väntade, som faktiskt denna gången var nedför stack jag iväg. Under tre timmar var det. Jag skulle inte ha några krav på mig, inga alls. Men när möjligheten fanns att springa under tre timmar var jag bara tvungen att ta den. 

IMG_0389Det gick som sagt nedför. I nästan 2 km. Sjukt jobbigt med de trötta benen som bar mig. Men det fick göra ont. Jag var snart i mål. På vägen ned peppade jag några andra löpare, som jag faktiskt fick igång. Härligt. Det behövde jag. Benen rullade nedför, knäna värkte, jag tryckte på och helt plötsligt hördes speakern i målområdet. Ögonen fylldes med tårar. JAG skulle klara det! Jag skulle den 27 augusti 2016 springa min allra första halvmara i fjällen. I Sälen. Upploppet slingrade sig i serpentinvägar nedför och slutligen kunde jag lägga in den sista spurten på sista korta raksträckan som tog mig i MÅL!!!! Och där går Mari Eriksson i mål. På tiden 2 timmar och 46 minuter…. De orden glömmer jag aldrig! 

IMG_0390Detta är bland det största jag gjort. Det är bland det bästa jag gjort. Jag vill göra det igen. Jag kan! 

Fjällmaraton i Sälen 2016 är något jag kommer prata med mina barn och barnbarn om.
Jag kommer för alltid minnas det.

TACK! Men fasen, det är mig själv jag ska tacka. FAN vad jag är bra!

Fjällmaraton Sälen – Helgens summering.

Jaha! Vart börjar jag? Den här helgen kommer aldrig på ett rättvist sätt kunna summeras med enbart ord, den kräver nästan att man upplevt den. Men jag ska försöka summera den, för just precis, det här är en summering. Ingen race rapport. Den kommer imorgon, jag måste smälta allt ytterligare en dag..

Vid 16-tiden i fredags anlände jag till Sälen, Lindvallen. Efter nästa sju timmars resa och trots det var jag först på plats, sisådär en timme innan Ida, Malin och Linnea knackade på dörren till vår gemensamma lägenhet vi hyrt på Ski Lodge. Fyra tjejer som aldrig har träffats men ändå har koll på varandra har som ni förstår, otroligt mycket att prata om. Som vi pratade. Om allt mellan himmel och jord. Efter en stund när våra magar skrek efter mat begav vi oss till ICA och inhandlade allt vad helgens ha-begär skulle behöva. Pasta carbonara skulle i alla fall bli fredagens uppladdning inför lördagens lopp. Strax innan maten var klar anlände Jenny och Susanne också. Nu var vi alla på plats. Alla vi bloggande tjejer som sedan i mars laddat och peppat varandra inför detta.

MalinIdaLinneaMat Mat1

Kvällen fortlöpte. Carbonaran la sig fint i magen och därtill fick också lite godis och chips plats. Bästa uppladdningen alla gånger! Klockan närmade sig sovdags.. Efter någon timme med enbart löparsnack (jäklar så härligt det är att inte tjata hål i huvudet med allt träningssnack) där vi gick igenom banan och vad som kunde vänta oss dagen efter slocknade vi alla väldigt gott. Men givetvis en aningens nervösa.

6.30 ringde alarmet! En nervositet som nästan alla kunde ta på låg tät över hela Lindvallen, framför allt i lägenhet 406 där vi bodde. En rejäl frukost dukades fram och den intogs med lugn, men med lite tvång. Äta när kroppen skriker av nervositet är inte det optimala. Men personligen kände jag mig väldigt lugn. Jag hade redan innan bestämt att jag inte skulle göra en sådan stor grej av det här, jag ville genomföra det utan att lida och tycka det var förjäkla jobbigt. Jag ville ta det lugnt och njuta av det som lördagen bjöd på. I efterhand: Som jag har njutit!

Vi småpratade, peppade varandra, bytte om, velade några gånger över vilka kläder som skulle på. Vädergudarna bjöd på solsken men en himla blåst. För mig blev det långa kompressionstights, en t-shirt och en buff på huvudet. Strax innan starten stod vi alla samlade, långt fram i startfållan och tystnaden var ett faktum. Ingen sa något. Det var bara speakern som hördes när han räknade ner..5 4 3 2 1 PANG!…

groupiestartenEfter 2 timmar och 46 minuter var jag i mål. Mer än så får ni inte veta. Jag håller på race rapporten till imorgon. När vi alla var i mål firade vi med champagne och en hel del snack om hur jäkla underbar dagen varit. Vilket lopp. Vilken känsla. Vilket gäng. Vilken succé… 

champagne

Våra möra ben fick vila en stund innan en sen lunch intogs på Olearys. Burgaren jag beställde var just där och då bland det absolut godaste jag någonsin ätit. Jag ville bara skrika rakt ut. Av glädje.

Mat2image120

Jag, Ida och Malin hade denna kvällen också bokat in oss på banketten. Middag, underhållning och utlottning av finfina priser. Ska jag erkänna så var jag nog inte riktigt på plats. Inte Ida och Malin heller som jag förstått det efteråt. Fysiskt sätt var jag där men inte psykiskt. Jag var fast i min egna lyckobubbla som jag fortfarande faktiskt dansar runt i. Maten och efterrätten slank ner men sedan ville jag nog bara lägga mig. Kroppen ville sova men jag ville jubla!

Lamporna i lägenheten släcktes strax efter 22-tiden. Vi sa inte speciellt många ord. Alla var uppslukade av känslorna. Alla dansade runt i lördagens underbara lyckorus..

Söndagen startade vid 7.30 tiden. På stela en stapplade vi alla till frukostbordet. Åt också denna morgonen en rejäl frukost, som smakade helt fantastiskt. Vi pratade ännu mer löpning. Om lördagen, om loppet, om känslorna och allt annat som hade med lördagen att göra. Vilket liksom var huvudämnet hela helgen.

Vi packade ihop. Knöt ihop helgen med ett stort kramkalas och med orden ”VI SES SNART IGEN”.

Sex bloggande tjejer. Från ett samtal på facebook, till ett halvmaraton i fjällen, till lycka, till ny vänskap, till skratt och till nya framtida gemensamma äventyr. Vilken succé det blev. FAN vad glad jag är! Punkt.

Nu är jag åter på hemmaplan, åter på jobbet, åter till vardagen men med en helg jag alltid kommer se tillbaka på. Tack tjejer! 

/ M A R I

Ett äventyr är bokat.

Det tillhör inte direkt vanligheterna att en sitter och scrollar motionslopp på nätet en förmiddag för att därefter slänga iväg ett meddelande på Facebook om eventuellt sällskap, i form av en bloggkollega och sedan närmare 20-tiden samma dag både bokat boende och fyllt i en anmälan till ett kommande lopp. Hmm..när jag tänker efter, så har det nog aldrig hänt faktiskt.. 

Att sällskapet sedan blev större är bara till en fördel. Desto roligare blir det.

Men vilka åker jag med då? Ja, här kommer det. Förmodligen än mer ovanligt än det ovan, jag ska bo och springa tillsammans med tre tjejer jag aldrig träffat. Men som jag trots det har stenkoll på. Det här med bloggar alltså, jag har mycket att tacka min för. Ren och skär jäkla lycka är det..

Med detta skrivet kan jag meddela att jag ska springa halvmaraton i Sälen. Bagheera Fjällmaraton närmare bestämt! 

[youtube]https://youtu.be/HJ1VDNFjmyI[/youtube]

 

Säger som en av tjejerna sa igår, – Jag bara älskar människor som är PÅ sådana här saker och utbrister ”Vi kör”.
Det här kommer bli grymt!

Vilka det är jag kommer springer med, det får ni reda på vid ett senare tillfälle. Nyfiken?

/ M A R I