Psykisk ohälsa – sömn.

För över snart ett år sedan hade jag inga erfarenheter alls av att ha sömnproblem, jag hade bara hört talas om det, om hur vänner och bekanta talade om hur jobbigt det faktisk var att inte kunna sova. Jag hade ingen aning om hur det upplevdes för jag har alltid varit en lättsövd person. Oavsett när eller hur så har jag somnat. Jag har inkasserat mina dryga 7,5 timmars sömn varje natt, som jag vet att jag behövt och behöver. Sömn har liksom aldrig varit ett problem. Förrän för ett år sedan…

Vet ni inte att jag skriver då och då om mina erfarenheter, tankar om och kring psykisk ohälsa ger jag er en direktlänk här till mitt första inlägg, där jag tar upp begreppet, – acceptans! Om hur svårt jag tyckte det var och är att acceptera att det sa Stopp! 

Följden av att jag inte ville acceptera till en början, när panikattackerna gång på gång avlöste varandra samtidigt som ångesten höll på att äta upp mig var att sömnen blev drabbad. Jag kunde inte slappna av. Kroppen ville inte. Återigen, den känslan, den är med ord svår att beskriva. Du vill något, du vet att du kan, du vet att du borde, men du kan inte ändå. Det går inte..

Tiden gick och jag fick lära mig mina knep, jag var tvungen att skapa nya rutiner. Rutinerna höll men så snart dom sprack var jag sömnlös. Flera nätter i rad. Ibland upp emot en vecka. Jag somnade, ibland. Men vaknade som oftast efter någon timme, vred och vände på mig. Kunde inte somna om. Jag blev stressad över att veta att jag borde sova men att jag inte kunde. Panikattackerna löste av varandra en efter en och sedan var det liksom kört. Att få sova var bara att glömma..

Under en period när det var som värst, då funkade ingenting. Jag brakade samman helt. Ni vet, sömn är något som behövs för att orka med livet. Jag orkade ingenting. Att gå ner till ICA som låg två hus bort, det var en omöjlighet.

Sömnproblemen hade jag övergripande under nästan hela min sjukskrivning. Till att allt vände. Mina terapisamtal och alla mina vakna timmar handlade mångt och mycket om just sömnproblemen, jag hakade upp mig på det. Jag ville så gärna få sova. Men samtidigt hade kroppen börjat koppla sömnen till något obehagligt, något som bara var jobbigt. Jag visste, det skulle ju liksom inte gå. Varför då ens försöka. Tillslut. Det vände. Men, det var en lång väg dit. En ond kamp som tog hårt.

Vändningen kom när jag stressade ner mer, gjorde avslappningsövningar, förändrade några saker i livet, gjorde för mig tydliga rutiner (som gärna inte alls fick rubbas), fick sömnmedicin utskriven (vilket är nästa ämne jag tänkte ta upp), som en hjälp på vägen och en massa vila. När detta fungerade kunde jag äntligen skapa mig rätt så normala sömnrutiner igen. Jag kände mig någorlunda utvilad i alla fall och jag kunde börja läka kroppen med sådant som behövde fyllas på. Frisk luft, en lagom dos av motion, bra mat, vila osv…. 

Idag är inte sömnen påverkad alls på samma sätt men jag vet, att har jag en stressig period, då blir sömnen lidande på en gång. Den tar stryk först. Därför försöker jag i den mån det går, plocka bort alla stressmoment och fylla kroppen med naturliga (läs: motion, vila, bra mat m.m) sömnpiller istället. Det fungerar för mig.

Men, ni som aldrig haft eller känt av några sömnproblem. Var glad för det, njut! Sömn är något vi alla behöver och så kommer det för alltid vara. Ta vara på den stunden. Skapa rutiner. Följ dom. Slarva inte. Sov när du ska sova. Kroppen tackar dig. Jag har varit i båda världarna och jag vet klart och tydligt var jag vill stanna.

Sömn är något vi måste prata mer om, hur ser dina sömnrutiner ut? Berätta!

2014-08-30-202-a

/ M A R I

Psykisk ohälsa – acceptans.

När en pratar om livet och dess innebörd är det så otroligt mycket en ska acceptera. Saker och ting är olika, och så kommer det för alltid vara. Du är Du. Acceptera. Gläds åt det. Njut. Världen kommer inte sluta i fred. Någonsin. Vi måste acceptera. Stort som litet. Hur svåra och fruktansvärda saker än är så kommer vi alltid måsta acceptera. På ett eller annat vis.

Men! Jag trodde aldrig att jag en dag skulle behöva acceptera att min kropp skulle säga ifrån. På riktigt. Den där dagen för lite mer än ett år sedan. Den dagen trodde jag aldrig skulle träffa mig. Sådant hände liksom inte mig. Men, jag var tvungen att acceptera. Vilket inte alls har varit enkelt. Och jag vet än idag ibland inte om jag har gjort det fullt ut. Men nästan. Jag lär mig. Varje dag.

Att drabbas av utmattningsdepression är bara det i sig, otroligt jobbigt (observera att den beskrivningen inte ens är lämplig som en beskrivning. Egentligen. Det finns inte tillräckligt med ord att kunna beskriva hur det på riktigt känns) och sedan då, när den slagit till som hårdast ska en själv också acceptera att det är så. Att kroppen sagt ifrån. Ja, försök att tänka dig, att gå från att vara pigg, alert, glad, glädjefylld, älska livet och så vidare till att en dag helt plötsligt vakna upp, då kroppen inte gör som du säger. Bokstavligt talat. Då allt känns vidrigt jobbigt. Då du bara vill ligga i fosterställning och gråta. Då du hatar livet. Jag är säker på att det försöket till att försöka förstå, hos en som ej har eller är drabbad kommer för evigt vara omöjligt. Det går inte att försöka förstå känslan. Men hos en drabbad. Du måste acceptera. För att du över huvud taget ska klara dig. Du måste lyssna. Du måste tvinga dig själv till att göra det kroppen vill. Vila. Det är inte alls enkelt ska jag säga dig. Men du måste acceptera.

Jag ville inte acceptera till en början. Jag trodde kroppen spelade mig ett spratt. Jag körde på. Jag gick till jobbet. Jag tränade som vanligt. Jag träffade vänner. Jag reste. Jag orkade. Trodde jag. När jag hade kört på ett tag small det än hårdare. Då fanns det ingen annan utväg. Jag var tvungen att vika ner mig. Vilket jag aldrig tidigare i mitt liv gjort. Jag kämpar alltid. In i det sista. Vilket jag också nu gjort men på ett helt annat sätt. Nu var jag tvungen att stanna upp, acceptera och faktiskt be om hjälp. Trots att jag bad om hjälp hade jag någonstans där djupt inne inte alls accepterat detta, inte helt fullt ut. Jag ville tro att jag skulle vara på banan snart igen. Men återigen, en smäll. Kroppen sa ifrån om än mer än innan. Hur nu det kunde vara möjligt?!

Det var när ångesten, hjärtklappningen, sömnsvårigheterna och den obeskrivliga tröttheten (vilket är punkter jag kommer gå in på senare i andra inlägg) var som värst jag faktiskt tog det här på allvar. Det var då jag någonstans acceptera. Accepterade att jag inte var Mari längre. Inte den Mari jag VILLE vara i alla fall.

IMG_5516

För att försöka knyta ihop det här inlägget (skulle kunna skriva mycket mer) så kan jag summera det som så, att acceptansen har varit det allra allra svåraste. Det är mycket annat som också givetvis har varit svårt. Allt egentligen. Men att acceptera att ingenting, absolut ingenting är som det förut har varit, det ÄR svårt. Omöjligt egentligen. Men jag har gjort det. För när jag accepterade att verkligheten såg ut som den gjorde, det var först då jag faktiskt kunde andas. På riktigt. Det var då det började vända. Men, det tog tid….

/ M A R I