Min nyårshelg.

Då bloggen krånglat lite de senaste dagarna har några inlägg som jag skrivit uteblivit, men att dom kommer lite sent, vad gör det om hundra år? Så därför kommer en resumé om min nyårshelg i fjällen nu.

Fjäll, fjäll och åter fjäll. Men ingen snö. Knappt. Fjäll utan snö, det funkar det också men kanske sämre om en har tänkt att åka en massa skidor. Vi gjorde det bästa av situationen.

fja%cc%88ll4 img_3192

På torsdagkväll kom vi upp till Bydalsfjällen, tillika min studieort när jag utbildade mig till skidinstruktör (nostalgi, jo man tackar), som blev destinationen för helgen. Lagom trötta gjorde vi en snabb sallad till middag med ett tillhörande glas vin, innan vi tackade för oss och somnade.

Sista dagen på året skulle spenderas på slalomskidorna. Dagen bjöd på några få plusgrader, uppehåll som tyvärr sedan gick över till regn. Men vill man åka slalom, då åker man ändå, trots regn. Måste säga att backarna levererade trots det. Jag är nöjd!

pizza

Efter en heldag i slalombackarna behöver man påfyllning, det i form av en härligt god hemmagjord pizza. Efter sällskapsspel, vin, vila, stretch, skratt och mycket mer blev det återigen dags att lägga sig. Den där känslan efter en heldag utomhus, den slår mycket hörrni.. 

bydalenjag1bydalen1

På nyårsafton rättade vädret till sig. Växlande molnighet med sådana här magiska ögonblick som kryddning, jag njöt kan jag säga er. Som jag älskar det. Skidåkning från att liftarna öppnade till att dom stängde. Möra i benen packade vi sedan ihop och åkte hem. Tog den traditionsenliga vilan, som man alltid gör efter en dag i backarna, innan vi så smått började tillaga kvällens och även årets sista middag. Förrätt och varmrätt. De sista timmarna på året bestod av spel, skratt och champagne.

mat

En alldeles förträfflig och härlig helg som både avslutade de gångna och startade det nya året på bästa sätt.

Åre – Ullådalen, Björnen och den första snön.

Återigen är snart en ny helg kommen och jag ska avsluta min fjällhysteri, – snart, bara ett inlägg kvar – i alla fall för denna gången. Ni är väl med mig fortfarande? – Sist jag skrev hade vi precis lämnat Sveriges största vattenfall, Tännforsen, bakom oss..

Klockan var rätt tidigt slagen och vi hade gott om tid. Varken magen eller annat ropade så vi bestämde oss för ytterligare ett litet äventyr. Vi svängde upp strax innan Åre, västerut sätt, upp till Ullådalen. Som ni vet, om ni har läst det förra inlägget, så snöade det denna dagen. Inte i byn. Men på fjället. Där vi parkerade bilen möttes vi av nästan 1,5 dm nysnö. Jag ville liksom bara jubla. Den där känslan när första snön kommer, den är speciell.

Vårt mål för denna lilla utflykt var att knata uppför några slalombackar, bara för saken skull och för att få röra på oss. Det blev drygt en backe – av den anledningen att vi var dyngsura på grund av den blöta snön som kom plus att vi knappt såg någonting. Varken bakom oss eller framför oss. Men snö, det kom det. Oj så härligt..

ulla%cc%8adalenulla%cc%8adalen1sno%cc%88gubbeVi stannade till och roade oss med att bygga årets första snögubbe istället, eller så blev vi bara väldigt inspirerade när vi strax innan sett Hans Olsson (klicka på bilden med snögubben, så får ni se ett filmklipp) stått och bygga en enorm gubbe nere vid backens fot. Vi ville självklart inte vara sämre. Ni kan också se hur mycket det faktiskt snöade. Vi knatade sedan nedåt, torkade av oss och begav oss iväg… En lagom liten tur som faktiskt gav en del mjölksyra i benen. Att gå uppför tar en del..

Vi stannade till på Creperiet i Åre och avnjöt en magisk lunch. Den måltiden var bland det bästa jag ätit…
Den här dagen fortsatte med sällskapsspel och senare middag på Werséns, för att sedan avsluta den med Åres Kokosbollar…

Söndagen – dagen då det var dags för hemfärd valde vi att faktiskt avverka en mindre tur uppe på fjället. Vi ville upp, det hade ju faktiskt varit en av helgens planer och vädret såg ut att vara på vår sida denna söndag. Vi bestämde oss för att utgå från Åre Björnen, där vi under helgen huserade – i Sofias fantastiska lägenhet.

bjo%cc%88rnen bjo%cc%88rnen1Ska du upp på fjället och vandra? Glöm ej att vända dig om! Du kommer missa väldigt mycket annars.

Uppåt gick vi, genom decimeter av snö och lite smårörig terräng.

bjo%cc%88rnen2Dimman började lätta och vi höll tummarna för att få se solen på riktigt. bjo%cc%88rnen3 bjo%cc%88rnen4Jadå, den tvingade sig fram tillslut…

Ju längre upp vi kom desto lyckligare blev jag. All frisk luft, utsikten, tystnaden, stunden, samtalen, allt var liksom perfekt. Vandra, ja tusan, det borde fler göra! Tyvärr mulnade det på, i fjällen går det snabbt, så att fota några bilder längst uppe där vi stannade till, det var liksom inte värt det. Det blev inte alls bra. Nästa gång, då hoppas jag på milslånga vyer..

Men för att summera allt. Fjällen. Åre – Som jag älskar dig! Jag vill ha mer av dig.. Jag har också insett att skidor, ja, det går att åka enormt mycket skidor i Åre, både på längden och utför och det är faktiskt bland det bästa jag vet, men jag ska inte glömma – det finns otroligt mycket mer att både göra och se. Under alla årstider. Det ska i alla fall jag ha i åtanke när jag åker till Åre nästa gång.

Fjällen! Vad tänker ni? Vad har ni för erfarenheter? Berätta! 

/ M A R I

Åre – Tännforsen.

Jag fortsätter min resa genom helgen i Åre. Ni hänger väl med? Skulle det vara så att du missade det första inlägget, då vi besökte Blanktjärn. Då tycker jag du ska klicka dig in här och läsa. Gör det först – sedan hakar du på till Tännforsen!

Tännforsen. Sveriges största vattenfall för dig som inte visste det och tillika Jämtlands största utflyktsmål. Under våren kan så mycket som 740 kubikmeter vatten i sekunden forsa fram i Tännforsen. Under sommaren kan ett regnbågsskådespel förgylla vilken dag som helst medan du hör dånet av den enorma forsen. Rätt mäktigt va? Har du inte varit där? Passa på nästa gång du är i Jämtland! 

Lördagen var regnig och snöig. Kontraster du vet. Snön vräkte ner på fjället och vår tänkta vandring till Åreskutan kändes plötsligt inte så lämplig just där och då. I byn vräkte regnet ner men en utflykt var vi trots det sugna på.. Vi bestämde oss för Tännforsen. Något ingen av oss tidigare sett.

Tännforsen passar alla. Inget krävande och terrängen är en grusad tillgänglig stig.

Från parkeringen gick vi drygt 700 meter genom skog och mark – där vi samtidigt som vi hörde dånet från forsen längre bort kunde lära oss om fjällblommor. Längst vägen hittade vi fina skyltar med fakta om blommorna och vi kom därifrån med många nya kunskaper. Men du, du kanske redan är expert inom området? Ju längre ned vi kom ju närmare hörde vi forsens dån. Vilka krafter. Naturen alltså.

ristafallet3

Strax därefter var vi nere vid Tännforsens fot. Mäktigt. Dånet fick oss att nästintill skrika till varandra. Här stod vi länge och bara tittade. Förundrades över kraften från vattnet och hur faktiskt stort det är.

ristafallet4 ristafallet ristafallet1

Vi fortsatte traska. Upp till utsiktsplatsen.

ristafallet5 ristafallet6 ristafallet7

En regnig och molnig dag som sagt. Så varken forsen eller naturen gör sin rättvisa. Men jag hoppas ni förstår hur fint det faktiskt är. Vi fotade och filmade en massa. Pratade. Läste på och lärde oss mer om den närliggande naturen och chockerades över att det var två män som cyklade tvärs över forsen, på en uppspänd lina för många herrans år sedan. Skulle du göra det? – Inte jag i alla fall!

När vi sedan var både blöta och nöjda promenerade vi den sista biten, tillbaka till bilen. Klädde oss torra och varma och åkte sedan iväg till nästa äventyr. Som bestod av massa snö….

Är du inte den som vill vandra upp på fjället men som ändå vill se delar av den fantastiska natur som sträcker ut sig över Jämtland, då tycker jag du ska besöka Tännforsen. Det finns något för alla. Lätttillgängligt och fin terräng. När säsongen är igång kan du när du förundrats över naturens alla krafter ta en varm kopp eller en härlig matbit på den lilla restaurangen som ligger intill parkeringen. Ha så trevligt! 

/ M A R I

Blanktjärnsrundan.

Alltså. Var ska jag börja? Först och främst, – jag älskar Åre! Så är det bara. På alla möjliga sätt och vis. Jag kan faktiskt inte komma på en enda negativ sak med denna underbara plats. Och nej, jag överdriver verkligen inte. Det är helt enkelt en plats gjord för att tycka om…älska.

Men över till det jag skulle skriva om. Min helg i Åre. Jag tar dag för dag, – jag startar med Blanktjärn! En vandring/löpning och cykelled som jag aldrig innan hade besökt. Jag hade bara hört talas om den, att det skulle vara en fin upplevelse. Något allt borde få se. Vilket det var.

blanktja%cc%88rn1blanktja%cc%88rn

Vi hade verkligen alla förutsättningar för en bra dag. Himlens alla moln skingrade sig lagom till att vi parkerade bilen vid Vålådalens Fjällstation. Ett lätt snöfall gjorde oss sällskap men det var bara mysigt. Ja, du vet – första snön. De 12 kuperade kilometerna som väntade har nog aldrig varit så efterlängtade. Jag var så spänd. Så nyfiken. Framför allt på de spegelblanka turkosa vattnet som jag hade hört talas om. De första dryga 6 kilometerna sprang vi, genom och över trollskog, sten, rötter och blöta hala spångar. Myrar bredde ut sig likt på savannerna. Snön höll sig kvar och jag kunde inte vara lyckligare. Sedan insåg vi att vi skulle missa alldeles för mycket om vi sprang, så vi valde att fortsätta till fots. Inte alls ett dumt val.

Funderar du redan på planera in en tur, – åk till Vålådalens Fjällstation eller besök någon av alla hemsidor som berättar mer. Visitare.com förslagsvis, där du på ett enkelt sätt kan läsa och navigera dig men också hitta andra vandringsleder som du kanske vill besöka. Tips! Lita inte på vad väderprognosen säger. I fjällen skiftar det snabbt. Klä dig varmt. Lager på lager.

blanktja%cc%88rn2

När vi sedan sprungit de dryga 6 kilometerna i en rätt krävande terräng som jag fortfarande inte riktigt har glömt, med några få stopp för att föreviga det vi såg stod vi plötsligt på en höjd, återigen med klarblå himmel ovanför oss. Där vi stod, ovanför trädtopparna tornade helt plötsligt en utsikt ut framför oss, som var något utöver det vanliga. Jag fick nypa mig i armen. Jag ville stoppa tiden.

blanktja%cc%88rn7 blanktja%cc%88rn3 blanktja%cc%88rn4 blanktja%cc%88rn10

Hade jag kunnat hade ni alla fått följa med (och ja, jag borde köpa en bättre kamera) för bilderna gör sig verkligen inte rättvis. Så synd. Men ni anar inte hur vackert det var. Vi stod en bra stund och bara tittade. Fotograferade. Filmade. Vi fascinerades av de turkosa vattnet som trots ett tunt lager is visade sig från sin bästa sida. Vi fortsatte..

blanktja%cc%88rn8 blanktja%cc%88rn9

Istället för att fortsätta på leden tog vi en upptäcksfärd längst vattenbrynet, vi fotade, andades, njöt, förundrades över hur otroligt spegelblankt vattnet var, hur vacker faktiskt den svenska naturen är, vi gjorde några korta undervattensfilmer (som jag hoppas kunna visa, om jag snabbt lär mig hur man gör) och bara var i stunden. Ingen av oss ville nog lämna. Det var verkligen något speciellt. Jag vill tillbaka, gärna nästa gång det går att bada. Vi traskade vidare..

blanktja%cc%88rn6

Från och med nu valde jag att inte plocka upp mobilen för att fota något mer. Önskar lite att jag tog några foton under den sista biten ändå men jag ville verkligen bara njuta. Vi samtalade om livet istället, om allt mellan himmel och jord medan vi parerade mellan rötter och småsten. Och också om hur gärna jag skulle vilja att alla människor fick uppleva det här. Kanske inte just precis Blanktjärn, men naturen. Känslan. Det är något visst. Alla kan. Alla borde. Vips så var vi tillbaka…

Jag nämnde förut att alla förutsättningar var på vår sida, – så var det! Lagom till att vi kom tillbaka till parkeringen tog blåsten och snön vid. De mörka molnen la sig tjockt över oss och vi tackade för denna gången. 12 kilometer terräng senare på en av de vackraste plasterna jag varit på. Det ni. Tack! 

/ M A R I

Mallorca i bilder.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 16

Men hallå! Varför säger ni ingenting? Jag har för tusan varit på Mallorca. En vecka. Jaha, och?? Säger ni. Men ni är en aningens avis, jag vet. Är helt bombsäker på det. Men avverka en resa utan att visa en massa bilder går ju inte. Här är dom. Ett axplock av dom i alla fall. Kameran gick varm där borta. Det var första gången jag besökta Mallorca, men absolut inte sista. Kan tänka mig att åka snart igen. Kanske att Du varit där? Berätta! Något tips på hotell jag ska kolla på? Nå, njut av bilderna och ha en toppenbra torsdag. Det tänker jag ha!

/ M A R I

Det är dags att åka hem.

Sju dagar. En vecka. Tiden går fort. Ja och så också när man har semester. En vecka på Mallorca är och har varit precis vad jag behövt den här hösten. Mer om det i ett annat inlägg. Så värt. Jag är helnöjd. Men nu är det dags att åka hem..

Eller nja, jag ska äta hotellfrukost, simma, äta lunch och slita ur det sista ur solen innan vi åker också. Vi landar vid 22-tiden på svensk mark. Rutiner och allt vad det innebär, tusan. Det ska bli rätt skönt faktiskt. Framför allt träningsrutinerna. Hej och hå! Vi hörs när jag har kommit hem.  Hur har ni det? Bra hoppas jag! 

thumbnail_IMG_0942

/ M A R I

Statusen, just nu på Mallorca.

Jag lever! Har fullt upp att ta in allt som är bara. Vi har det helt löjligt bra här! Mallorca levererar kan jag säga…

Igår tisdag klev vi upp tidigt, åt frukost och satt oss sedan på en buss. Bussen tog oss till hamnen i Alcudia. Vi hade bokat en heldag på en katamaran som skulle ta oss med ut till olika badvikar där möjligheten för snorkling fanns. Jag hade aldrig snorklat förut! Men nu har jag. Som jag älskade det! Vilken upplevelse, magiskt. På alla sätt och vis. Vill göra det igen, om och om igen. Lunch, livemusik och massa fin natur fick vi också uppleva. En dag att minnas..

Idag blir det sol och bad här på hotellet men först, – Löpning! Hur har ni det?

image

Fler bilder från veckans resa utlovas men uppladdningen av bilder tar sådan tid just nu, tyvärr! Ni får dom senare..

/ M A R I

För sju dagar sedan.

Just precis nu för sju dagar sedan hade startskottet för Bagheera Fjällmaraton Sälen 2016 gått. Jag var supernervös och hade ingen som helst aning om vad som faktiskt väntade. Det jag vet nu, så här i efterhand är att det var bland det bästa och största jag någonsin gjort. Att jag sedan fick möjligheten att träffa fem likasinnade tjejer var liksom bara det där feta pricken över i:et så att säga. Vilken jäkla lycka!

Så här en vecka efteråt har verkligheten kommit ikapp mig men redan nu har vi nya äventyr inbokade tillsammans. Vill ni läsa tjejernas ord om vår helg tillsammans, då klickar ni bara in er på deras sidor.
Se länkarna nedan

Ida
Malin
Linnea
Susanne
Jenny

Jagimage3starten

/ M A R I

Race rapport – Fjällmaraton Sälen.

Igår skrev jag en summering om helgen, i hopp om att jag skulle kunna förmedla den där känslan som jag själv har fått uppleva. Tror knappast att den fullt ut gick att förmedla dock. Men jag tror ni förstår trots det, vilken fantastisk helg jag hade i Sälen! Eller har jag fel? Summeringen beskrev helgen i stort, lite om vad vi gjorde och hur det var att träffa fem personer jag aldrig någonsin träffat. Så långt är vi överens. Men jag skrev ingenting om loppet. Jo, några rader. Att jag genomförde det samt att jag sedan dess har dansat runt på rosa löparmoln. Jag förstår om du är nyfiken att få veta hur jag upplevde loppet, för det är du väl? Luta dig tillbaka och njut, för här kommer race rapporten av mitt Sälen Fjäll(halv)maraton 2016:

För att klargöra några saker, innan den här helgen hade jag redan bestämt mig för vissa saker: 

* Jag skulle genomföra loppet utan några som helst krav från mig själv
* Loppet skulle få bli något att minnas, så tid, hastighet eller liknande skulle inte alls vara i fokus
* Jag skulle vara där för att njuta av fjällen, löpningen och de fantastiska tjejerna jag lärt känna

Nå, hur gick det? 

Jag startar lugnt och pratar tyst med mig själv om att det är bättre att öka på slutet om så är fallet, för att behöva köra slut på sig själv redan från början är bara onödigt. Den första kilometern går att springa, jag känner efter och ser vad kroppen säger. Allt känns bra. Folk peppar varandra och småpratar om det som stundar. Efter 1 km börjar det gå uppåt. En rejäl slalombacke bjuder Lindvallen oss på. Jag går. Som resten av nästan alla deltagare. Eftersom jag inte riktigt är helt uppvärmd går pulsen upp ordentligt, det brinner fint i benen och jag börjar tänka onda tankar om vad jag faktiskt gett mig in på. Men jag biter ihop, andas, får ner pulsen och fortsätter uppåt.

IMG_0366 IMG_0364

Efter ytterligare några kilometer går det att springa igen. Det går inte alls fort. Benen värker fortfarande en aning från den branta slalombacken som jag precis lämnat bakom mig. Jag ser mig omkring, springer lätt, njuter av utsikten och faktiskt av allt annat runt omkring. Det är liksom alldeles perfekt. Benen pinnar på, över stenar, rötter och våta snåriga spår. När dryga 5,5 km sprungits dyker första vätskestationen upp. Jag tar några munnar av en sportdryck samt en halv banan. Sedan ger jag mig iväg igen. Här någonstans möter jag en annan tjej, vi börjar småprata och gör varandra sedan sällskap i några kilometer. Men hej så trevligt, så himla glad jag blir. Att ta sällskap med en främling bara sådär händer ju inte, men tydligen. I Sälen kan vad som helst hända. Jag är fortfarande väldigt pigg, kroppen svarar oerhört bra och vädret denna lördag är bara så jäkla underbart. Strålande sol från klarblå himmel.

Efter ytterligare några kilometers löpning, denna gången genom snäv skog och över spångar och blöta kärr, ja det hade regnat en hel del dagarna innan, var det dags för nästa slalombacke. Den här gången är jag förberedd. Kroppen är uppvärmd och jag tar backen med ro. Men jag har ändå ett rätt bra tempo. Snart är jag uppe på toppen. Stannar till en kort stund för att föreviga denna stund med några foton. Pustar ut och springer sedan vidare. Äntligen. Varje löpsteg jag får ta är fantastiska. Här minns jag att jag också började fundera över när kroppen skulle börja kännas av, allt kändes ju så oförskämt bra. Jag var pigg, benen gick av sig själva och kilometerna bara försvann en efter en. Funderade inte så länge på det. Ville liksom inte tvinga fram något. Jag valde att istället fokusera på känslan och den underbara utsikt som precis tornat upp sig framför mig. Milsvidd utsikt, fjäll så långt ögat kunde nå och solen i ansiktet. Magiskt.

IMG_0368 IMG_0370IMG_0375IMG_0379IMG_0380

Här nådde jag också loppets högsta punkt. 924 meter över havet. Ja ni fattar ju vilken utsikt vi hade under dagen. Finns liksom inte ord tillräckligt att beskriva. Den här sträckan fram till nästa vätskestation är nog den längsta raksträckan under loppet. En rätt seg svagt lutande backe som emellanåt känns i benen, men trots det väljer jag att springa, jag är fortfarande förvånansvärt pigg. När vätskestationen är nådd, efter 10,5 km, tar jag också där, några munnar sportdryck, en liten näve chips samt några klunkar vatten. Beger mig sedan vidare, nedåt till Storfjällsgraven.

Ja ni hör ju! Vad som helst kan hända i Sälen. De dryga 3 km som detta parti består av är också loppets mest tekniska del. Stenar till förbannelse och här är det tur att jag har balans. Springa går inte alls. Jag balanserar över stenar och försöker hålla mig på fötterna, jag lyckas! Skattar mig lycklig över att coremusklerna fått jobba en del i vår/sommar också. Dom behövdes kan jag säga. När Storfjällsgraven är passerad pustar jag ut och önskar verkligen att något liknande inte dyker upp igen. Det gör det inte. Däremot är de 2 km som är kvar till nästa vätskepaus (ja, ni kanske har märkt, jag delade upp loppet utefter vätskestationerna. Så mycket enklare, än att fokusera på allt på en gång) rätt kuperade. Stenar, rötter, upp och ned. Hård terräng helt enkelt.

IMG_0382

Vid den tredje vätskestationen, då jag sprungit 13,9 km börjar kroppen ge sig till känna. Knäna ömmar en del, förmodligen efter stenpartierna i Storfjällsgraven men också säkert av all annan kuperad terräng. Här dricker jag en hel mugg vatten, några munnar av sportdryck, mular i mig en näve chips och plockar med mig två dextrosol. Dom placerade jag i bröstfickan på väskan jag har på ryggen. Jag är rätt snabb iväg här också, vill inte alls stanna upp för länge. Jag vill hålla igång.

13,9 km är passerade och jag minns att jag tänkte, ”Jäklar! Jag kommer klara det här. Jag kommer genomföra min allra första halvmara i fjällen”. De tankarna är rätt speciella måste jag medge. Ett lyckorus infann sig. Men visst, här började kroppen helt klart kännas av. Sista stigningen på hela loppet väntade framför mig också. Jag kämpade på. Gav inte efter en sekund.

När sista backen var avklarad bar det av nedför. Men här blåste det storm också. Blåsten tryckte sig hårt från sidan och några vinglande steg togs ett par gånger. Kombinationen storm och trötta ben är inte den bästa kombon. Men jag pinnande på, jag ville bort från den värsta blåsten. Men det gick segt. Trots att det var svagt lutande nedför. Här uppe dök Linnea upp också, vi småpratade lite och hon berättade ganska snabbt för mig ”Mari, är det inga fler konstigheter på banan så klarar vi det här under tre timmar”. VA? Under tre timmar? Jag hade sedan dagen innan, då vi pratat om andras resultat på Fjäll(halv)maraton tidigare år insett eller faktiskt, intalat mig att springa i mål under tre timmar var inget jag skulle klara. Då faktiskt årets bansträckning skulle vara jobbigare än tidigare år. Men vet ni, det Linnea påstod där uppe på fjället väckte mig till liv. Jag fick ny energi. Från vart vet jag inte, men den fanns bara helt plötsligt där. Jag använde den.

IMG_0388IMG_0387

Vid 16,3 km väntade sista vätskestationen och jag var snabb att klunka i mig vatten och rycka åt mig en näve russin. De två dextrosolerna jag hade i väskan låg kvar på sin plats. En lätt terräng väntade och jag hade sällskap av Linnea en bit. Men när sedan sista slalombacken väntade, som faktiskt denna gången var nedför stack jag iväg. Under tre timmar var det. Jag skulle inte ha några krav på mig, inga alls. Men när möjligheten fanns att springa under tre timmar var jag bara tvungen att ta den. 

IMG_0389Det gick som sagt nedför. I nästan 2 km. Sjukt jobbigt med de trötta benen som bar mig. Men det fick göra ont. Jag var snart i mål. På vägen ned peppade jag några andra löpare, som jag faktiskt fick igång. Härligt. Det behövde jag. Benen rullade nedför, knäna värkte, jag tryckte på och helt plötsligt hördes speakern i målområdet. Ögonen fylldes med tårar. JAG skulle klara det! Jag skulle den 27 augusti 2016 springa min allra första halvmara i fjällen. I Sälen. Upploppet slingrade sig i serpentinvägar nedför och slutligen kunde jag lägga in den sista spurten på sista korta raksträckan som tog mig i MÅL!!!! Och där går Mari Eriksson i mål. På tiden 2 timmar och 46 minuter…. De orden glömmer jag aldrig! 

IMG_0390Detta är bland det största jag gjort. Det är bland det bästa jag gjort. Jag vill göra det igen. Jag kan! 

Fjällmaraton i Sälen 2016 är något jag kommer prata med mina barn och barnbarn om.
Jag kommer för alltid minnas det.

TACK! Men fasen, det är mig själv jag ska tacka. FAN vad jag är bra!

Fjällmaraton Sälen – Helgens summering.

Jaha! Vart börjar jag? Den här helgen kommer aldrig på ett rättvist sätt kunna summeras med enbart ord, den kräver nästan att man upplevt den. Men jag ska försöka summera den, för just precis, det här är en summering. Ingen race rapport. Den kommer imorgon, jag måste smälta allt ytterligare en dag..

Vid 16-tiden i fredags anlände jag till Sälen, Lindvallen. Efter nästa sju timmars resa och trots det var jag först på plats, sisådär en timme innan Ida, Malin och Linnea knackade på dörren till vår gemensamma lägenhet vi hyrt på Ski Lodge. Fyra tjejer som aldrig har träffats men ändå har koll på varandra har som ni förstår, otroligt mycket att prata om. Som vi pratade. Om allt mellan himmel och jord. Efter en stund när våra magar skrek efter mat begav vi oss till ICA och inhandlade allt vad helgens ha-begär skulle behöva. Pasta carbonara skulle i alla fall bli fredagens uppladdning inför lördagens lopp. Strax innan maten var klar anlände Jenny och Susanne också. Nu var vi alla på plats. Alla vi bloggande tjejer som sedan i mars laddat och peppat varandra inför detta.

MalinIdaLinneaMat Mat1

Kvällen fortlöpte. Carbonaran la sig fint i magen och därtill fick också lite godis och chips plats. Bästa uppladdningen alla gånger! Klockan närmade sig sovdags.. Efter någon timme med enbart löparsnack (jäklar så härligt det är att inte tjata hål i huvudet med allt träningssnack) där vi gick igenom banan och vad som kunde vänta oss dagen efter slocknade vi alla väldigt gott. Men givetvis en aningens nervösa.

6.30 ringde alarmet! En nervositet som nästan alla kunde ta på låg tät över hela Lindvallen, framför allt i lägenhet 406 där vi bodde. En rejäl frukost dukades fram och den intogs med lugn, men med lite tvång. Äta när kroppen skriker av nervositet är inte det optimala. Men personligen kände jag mig väldigt lugn. Jag hade redan innan bestämt att jag inte skulle göra en sådan stor grej av det här, jag ville genomföra det utan att lida och tycka det var förjäkla jobbigt. Jag ville ta det lugnt och njuta av det som lördagen bjöd på. I efterhand: Som jag har njutit!

Vi småpratade, peppade varandra, bytte om, velade några gånger över vilka kläder som skulle på. Vädergudarna bjöd på solsken men en himla blåst. För mig blev det långa kompressionstights, en t-shirt och en buff på huvudet. Strax innan starten stod vi alla samlade, långt fram i startfållan och tystnaden var ett faktum. Ingen sa något. Det var bara speakern som hördes när han räknade ner..5 4 3 2 1 PANG!…

groupiestartenEfter 2 timmar och 46 minuter var jag i mål. Mer än så får ni inte veta. Jag håller på race rapporten till imorgon. När vi alla var i mål firade vi med champagne och en hel del snack om hur jäkla underbar dagen varit. Vilket lopp. Vilken känsla. Vilket gäng. Vilken succé… 

champagne

Våra möra ben fick vila en stund innan en sen lunch intogs på Olearys. Burgaren jag beställde var just där och då bland det absolut godaste jag någonsin ätit. Jag ville bara skrika rakt ut. Av glädje.

Mat2image120

Jag, Ida och Malin hade denna kvällen också bokat in oss på banketten. Middag, underhållning och utlottning av finfina priser. Ska jag erkänna så var jag nog inte riktigt på plats. Inte Ida och Malin heller som jag förstått det efteråt. Fysiskt sätt var jag där men inte psykiskt. Jag var fast i min egna lyckobubbla som jag fortfarande faktiskt dansar runt i. Maten och efterrätten slank ner men sedan ville jag nog bara lägga mig. Kroppen ville sova men jag ville jubla!

Lamporna i lägenheten släcktes strax efter 22-tiden. Vi sa inte speciellt många ord. Alla var uppslukade av känslorna. Alla dansade runt i lördagens underbara lyckorus..

Söndagen startade vid 7.30 tiden. På stela en stapplade vi alla till frukostbordet. Åt också denna morgonen en rejäl frukost, som smakade helt fantastiskt. Vi pratade ännu mer löpning. Om lördagen, om loppet, om känslorna och allt annat som hade med lördagen att göra. Vilket liksom var huvudämnet hela helgen.

Vi packade ihop. Knöt ihop helgen med ett stort kramkalas och med orden ”VI SES SNART IGEN”.

Sex bloggande tjejer. Från ett samtal på facebook, till ett halvmaraton i fjällen, till lycka, till ny vänskap, till skratt och till nya framtida gemensamma äventyr. Vilken succé det blev. FAN vad glad jag är! Punkt.

Nu är jag åter på hemmaplan, åter på jobbet, åter till vardagen men med en helg jag alltid kommer se tillbaka på. Tack tjejer! 

/ M A R I