Psykisk ohälsa – sömn.

För över snart ett år sedan hade jag inga erfarenheter alls av att ha sömnproblem, jag hade bara hört talas om det, om hur vänner och bekanta talade om hur jobbigt det faktisk var att inte kunna sova. Jag hade ingen aning om hur det upplevdes för jag har alltid varit en lättsövd person. Oavsett när eller hur så har jag somnat. Jag har inkasserat mina dryga 7,5 timmars sömn varje natt, som jag vet att jag behövt och behöver. Sömn har liksom aldrig varit ett problem. Förrän för ett år sedan…

Vet ni inte att jag skriver då och då om mina erfarenheter, tankar om och kring psykisk ohälsa ger jag er en direktlänk här till mitt första inlägg, där jag tar upp begreppet, – acceptans! Om hur svårt jag tyckte det var och är att acceptera att det sa Stopp! 

Följden av att jag inte ville acceptera till en början, när panikattackerna gång på gång avlöste varandra samtidigt som ångesten höll på att äta upp mig var att sömnen blev drabbad. Jag kunde inte slappna av. Kroppen ville inte. Återigen, den känslan, den är med ord svår att beskriva. Du vill något, du vet att du kan, du vet att du borde, men du kan inte ändå. Det går inte..

Tiden gick och jag fick lära mig mina knep, jag var tvungen att skapa nya rutiner. Rutinerna höll men så snart dom sprack var jag sömnlös. Flera nätter i rad. Ibland upp emot en vecka. Jag somnade, ibland. Men vaknade som oftast efter någon timme, vred och vände på mig. Kunde inte somna om. Jag blev stressad över att veta att jag borde sova men att jag inte kunde. Panikattackerna löste av varandra en efter en och sedan var det liksom kört. Att få sova var bara att glömma..

Under en period när det var som värst, då funkade ingenting. Jag brakade samman helt. Ni vet, sömn är något som behövs för att orka med livet. Jag orkade ingenting. Att gå ner till ICA som låg två hus bort, det var en omöjlighet.

Sömnproblemen hade jag övergripande under nästan hela min sjukskrivning. Till att allt vände. Mina terapisamtal och alla mina vakna timmar handlade mångt och mycket om just sömnproblemen, jag hakade upp mig på det. Jag ville så gärna få sova. Men samtidigt hade kroppen börjat koppla sömnen till något obehagligt, något som bara var jobbigt. Jag visste, det skulle ju liksom inte gå. Varför då ens försöka. Tillslut. Det vände. Men, det var en lång väg dit. En ond kamp som tog hårt.

Vändningen kom när jag stressade ner mer, gjorde avslappningsövningar, förändrade några saker i livet, gjorde för mig tydliga rutiner (som gärna inte alls fick rubbas), fick sömnmedicin utskriven (vilket är nästa ämne jag tänkte ta upp), som en hjälp på vägen och en massa vila. När detta fungerade kunde jag äntligen skapa mig rätt så normala sömnrutiner igen. Jag kände mig någorlunda utvilad i alla fall och jag kunde börja läka kroppen med sådant som behövde fyllas på. Frisk luft, en lagom dos av motion, bra mat, vila osv…. 

Idag är inte sömnen påverkad alls på samma sätt men jag vet, att har jag en stressig period, då blir sömnen lidande på en gång. Den tar stryk först. Därför försöker jag i den mån det går, plocka bort alla stressmoment och fylla kroppen med naturliga (läs: motion, vila, bra mat m.m) sömnpiller istället. Det fungerar för mig.

Men, ni som aldrig haft eller känt av några sömnproblem. Var glad för det, njut! Sömn är något vi alla behöver och så kommer det för alltid vara. Ta vara på den stunden. Skapa rutiner. Följ dom. Slarva inte. Sov när du ska sova. Kroppen tackar dig. Jag har varit i båda världarna och jag vet klart och tydligt var jag vill stanna.

Sömn är något vi måste prata mer om, hur ser dina sömnrutiner ut? Berätta!

2014-08-30-202-a

/ M A R I

Min största längtan just nu.

Älskar du snön lika mycket som jag gör? Jag tänkte väl det! – Jag blir som ett litet barn, lyckan liksom lyser klart från ögonen och jag vill vara utomhus mest hela tiden. Men en sak, en sak längtar jag till lite extra till. Varje gång den första snön lagt sig. Fjällen. Skidåkning.

Jag längtar efter att få blicka ut på fjället. Att få stiga ner i det allra bästa och skönaste understället jag har och sedan njuta av en energirik frukost, som ska fylla mig med kraft och ork. En dag i fjällen kräver sin energi. Jag vill krypa upp i soffan med en stor kopp kaffe medan jag planerar vilka backar jag ska ta och vilken tid den första varma koppen choklad blir av. Det är kärlek. Jag längtar efter att få plocka fram alla tillbehör som en dag kräver. Jag vill med noggrannhet få på mig alla kläder och försäkra mig om att allt är med. Lager på lager är det bästa. Jag längtar efter att få vara först ut i backarna, ta de där bästa svängarna i de nypistade backarna. Jag längtar efter känslan. Jag längtar efter fjällen. Jag längtar efter att få knäppa av mig skidorna och på det där osmidiga viset spatsera in med pjäxor och allt in i restaurangen, beställa den allra varmaste soppas som finns på menyn. Gärna med en klick creme fraiche i. Jag vill pusta ut, prata om vilka grymma svängar som gjorts. Hur bra och välpistade backarna varit. Jag längtar. Jag längtar efter att få åka backe upp och backe ned. Höra snön yra. Jag längtar efter att få ta det där sista åket som en aldrig ska säga är det sista åket, åka ner till stugan, knäppa av mig skidorna, ställa upp dom mot väggen på det där proffsiga sättet, som alla andra gör. Traska in i värmen och med glädje kliva ur pjäxorna, tända en brasa och sedan sjunka ner i soffan. Andas ut och känna den där tröttheten som infinner sig efter en heldag i backarna. Understället får gärna fortfarande vara på. Kanske att en tupplur behövs. Jag längtar. Jag längtar efter den känslan…

Min största önskan just nu är, en dag i fjällen. En dag på skidorna 

Vilken är din största önskan just nu?

img_2796 img_2799

/ M A R I

Välkommen hit november.

En ny månad nalkas och jag känner ett riktigt välbehag. Månaderna har fått en helt ny innebörd för mig under de senaste året. Kanske halvåret. Jag vet inte, men jag är så löjligt tacksam över så mycket mer än för bara ett år sedan. Tack! Den känslan är fantastiskt. November är lite som en transportsträcka – ni vet – julen närmar sig, ett nytt år likaså och månaden brukar mest bestå av längtan men den här transportsträckan jag ska ta vara på. Jag ska ta ut svängarna ordentligt och njuta av varenda millimeter. Kanske att jag får njuta av de första riktiga pistade svängarna också..vem vem. 

I november vill jag: 

.. klä mig varmt, lager på lager och sedan packa en ryggsäck med varm dryck och något gott att tugga på och bege mig ut till skogen. Njuta av dagsljuset från den bästa sidan. Andas och bara vara.

.. göra den första snöängeln! Ja – kanske att det kan bli verklighet. Vi får se. Längtan.

.. kliva upp i ottan och springa in morgonen.

.. krypa upp i soffan med en stor kopp te, tända en massa ljus och läsa en välfylld tidning. Något jag inte riktigt han med i den utsträckningen jag ville i oktober. Men i november ska det bli av.

.. baka! Ja ni hörde rätt. Jag vill baka. Jag vill bläddra i receptböcker och hitta det där receptet med lite extra guldkant.

.. lyfta tungt. Använda kroppen. Jag ska fortsätta nöta basövningar på gymmet och bli än mer stark. Vilken känsla!

Hur ska du forma din månad? Berätta i en kommentar eller gör ett inlägg om det. 

sjo%cc%88för ganska exakt ett år sedan.

/ M A R I

5 bra saker just nu.

Hörrni! Stanna upp. Fundera. Ta fram papper och penna och skriv ned fem saker som just Du känner är riktigt bra just nu. Några saker som får dig att må extra bra och som får dig att le ditt bredaste leende. Ok? Gör det!

Mina fem bra saker just nu är: 

1. Solen. Efter snart en månad utan sol och riktigt dagsljus kom den äntligen tillbaka. Igår. Om så bara för en dag men jag kände mig genast mycket mer levande. Jag blundade, styrde näsan mot solen och andades. Det där brinnande klotet alltså. Vad du kan göra med oss människor. Du får gärna komma tillbaka snart igen.

2. Livet. Känns som jag är väldigt djup men har nog aldrig någonsin uppskattat livet så mycket som nu. Jag är så otroligt tacksam över att jag mår bra och har kunnat landa efter allt som varit. Jag har hittat min plats och där tänker jag stanna. Än idag och säkert många år framöver – resten av mitt liv – kommer jag få leva med vetskapen av att min kropp behöver bromsas ordentligt ibland. Den behöver lyssnas på, på ett sätt som jag aldrig tidigare gjort. Men det är okej. Huvudsaken jag mår bra och det gör jag. Magiskt.

3. Vintern. Att längta kan ju vara förfärande jobbigt. Nästintill vidrigt. Men den längtan jag har nu, till snö, julen och allt vad det innebär – den är enorm – så där att det pirrar i kroppen. Jag kan liksom inte sluta le. Snart kommer den.

4. Åre. Jag tänker Åre, jag drömmer Åre, jag pratar Åre. Som jag ÄLSKAR det stället. Mina kollegor har ställt frågan ett par gånger, ”ska du inte flytta dit?”. Men nja, inte än! Kanske någon annan gång. Det vore underbart. Men först, först ska jag njuta av fyra dagar i just – Åre. Jag kom fram sent igår kväll. Underbart. Idag väntar löpning. Blanktjärn. Åre Skutan. Tännforsen. Tre destinationer för helgen. (kika in Instagram Mimmi44).

5. Tända ljus. Men det är väl för härligt? Eller hur? Älskar den här tiden, då en kan tända en massa ljus i hela lägenheten. Mysa ner sig i soffan med en stor kopp te. Värma sig under en filt och se en film. Eller varför inte bara vara. Andas och känna in allt som är. Har ni testat? Jag gör det, varje kväll! Mer tända ljus och lugn åt folket.

img_1438

/ M A R I

Psykisk ohälsa – acceptans.

När en pratar om livet och dess innebörd är det så otroligt mycket en ska acceptera. Saker och ting är olika, och så kommer det för alltid vara. Du är Du. Acceptera. Gläds åt det. Njut. Världen kommer inte sluta i fred. Någonsin. Vi måste acceptera. Stort som litet. Hur svåra och fruktansvärda saker än är så kommer vi alltid måsta acceptera. På ett eller annat vis.

Men! Jag trodde aldrig att jag en dag skulle behöva acceptera att min kropp skulle säga ifrån. På riktigt. Den där dagen för lite mer än ett år sedan. Den dagen trodde jag aldrig skulle träffa mig. Sådant hände liksom inte mig. Men, jag var tvungen att acceptera. Vilket inte alls har varit enkelt. Och jag vet än idag ibland inte om jag har gjort det fullt ut. Men nästan. Jag lär mig. Varje dag.

Att drabbas av utmattningsdepression är bara det i sig, otroligt jobbigt (observera att den beskrivningen inte ens är lämplig som en beskrivning. Egentligen. Det finns inte tillräckligt med ord att kunna beskriva hur det på riktigt känns) och sedan då, när den slagit till som hårdast ska en själv också acceptera att det är så. Att kroppen sagt ifrån. Ja, försök att tänka dig, att gå från att vara pigg, alert, glad, glädjefylld, älska livet och så vidare till att en dag helt plötsligt vakna upp, då kroppen inte gör som du säger. Bokstavligt talat. Då allt känns vidrigt jobbigt. Då du bara vill ligga i fosterställning och gråta. Då du hatar livet. Jag är säker på att det försöket till att försöka förstå, hos en som ej har eller är drabbad kommer för evigt vara omöjligt. Det går inte att försöka förstå känslan. Men hos en drabbad. Du måste acceptera. För att du över huvud taget ska klara dig. Du måste lyssna. Du måste tvinga dig själv till att göra det kroppen vill. Vila. Det är inte alls enkelt ska jag säga dig. Men du måste acceptera.

Jag ville inte acceptera till en början. Jag trodde kroppen spelade mig ett spratt. Jag körde på. Jag gick till jobbet. Jag tränade som vanligt. Jag träffade vänner. Jag reste. Jag orkade. Trodde jag. När jag hade kört på ett tag small det än hårdare. Då fanns det ingen annan utväg. Jag var tvungen att vika ner mig. Vilket jag aldrig tidigare i mitt liv gjort. Jag kämpar alltid. In i det sista. Vilket jag också nu gjort men på ett helt annat sätt. Nu var jag tvungen att stanna upp, acceptera och faktiskt be om hjälp. Trots att jag bad om hjälp hade jag någonstans där djupt inne inte alls accepterat detta, inte helt fullt ut. Jag ville tro att jag skulle vara på banan snart igen. Men återigen, en smäll. Kroppen sa ifrån om än mer än innan. Hur nu det kunde vara möjligt?!

Det var när ångesten, hjärtklappningen, sömnsvårigheterna och den obeskrivliga tröttheten (vilket är punkter jag kommer gå in på senare i andra inlägg) var som värst jag faktiskt tog det här på allvar. Det var då jag någonstans acceptera. Accepterade att jag inte var Mari längre. Inte den Mari jag VILLE vara i alla fall.

IMG_5516

För att försöka knyta ihop det här inlägget (skulle kunna skriva mycket mer) så kan jag summera det som så, att acceptansen har varit det allra allra svåraste. Det är mycket annat som också givetvis har varit svårt. Allt egentligen. Men att acceptera att ingenting, absolut ingenting är som det förut har varit, det ÄR svårt. Omöjligt egentligen. Men jag har gjort det. För när jag accepterade att verkligheten såg ut som den gjorde, det var först då jag faktiskt kunde andas. På riktigt. Det var då det började vända. Men, det tog tid….

/ M A R I

Jag klarar mig inte utan min..

Nu i några veckor har den här rubriken florerat hos andra bloggkollegor och jag tycker det alltid är lika roligt att läsa vad andra har för tankar och funderingar. Jag klarar mig inte utan min…

Familj, vänner, partner, jobb, lön, kärlek…..och listan skulle kunna göras lång. Det finns otroligt många saker. Men för att få min vardag att fungera lite bättre och för att jag som person ska fungera lite bättre, så säger jag så här:

Jag klarar mig inte utan min:

Lugna stund vid frukostbordet. Det är den här stunden som får mig att ladda, som får mig att starta dagen på det absolut bästa sättet. Jag hinner vakna till liv, känna efter och förbereda mig för vad som komma skall. Oavsett vad. Utan mina lugna stunder vid frukostbordet har dagarna en tendens att bli ett stort kaos.

Fysiska aktivitet. Jag är djupt tacksam över att jag har alla förutsättningar som finns för att ge mig och min kropp det den älskar mest. Fysisk aktivitet. Det är något jag verkligen inte klarar mig utan. Jag reflekterar, jag stressar av, jag är, jag mår bra. Jag behöver det. För att fungera.

Egentid. Oavsett om jag är i ett förhållande eller ej, så är egentid något jag värderar högt. Det är då jag som ovan, kan reflektera, stressa av, bara vara och få andas.

Iphone. Det här är något jag egentligen inte skulle vilja vara beroende av. Men, jag är det! Jag vill snabbt kunna föreviga något, med hjälp av kameran, jag vill kunna nå mina vänner/familj om så måste, jag vill ha koll på kalendern, där faktiskt mycket av mitt liv utspelar sig, jag vill kunna scrolla på instagram eller googla fram något när så behagar. Ja, jag behöver helt enkelt min iphone.

Vad klarar just du dig inte utan?

img_7638

/ M A R I

Fredagslista.

Veckans bästa: 
Trots att veckan har varit fullspäckad har det varit en fin vecka. Härliga stunder på jobbet, bra träningspass, bra känsla. En till bra sak är också att jag har köpt en enorm garderob, så alla mina träningskläder/grejer får plats. Lyx!

Veckans godaste:
Fröknäcket som en kollega bjöd på i onsdags. Åt nog halvt ihjäl mig.

Veckans tråkigaste:
Hmm, den var svår den här veckan. Möjligtvis att jag får säga att, eller nej. Det finns inget tråkigt den här veckan.

Veckans tuffaste:
Intervallerna i onsdags som var tuffa. Både fysiskt och psykiskt.

Veckans tanke:
Att jag nog faktiskt gått och börjat älska hösten, alltså. Färgerna. Känslan. Och inte tala om, vädret!! 

Veckans vackraste:
En liten pojke kom fram och gav mig en stor kram i onsdags, och berättade för mig att han tyckte det var jätteroligt att jag var hans lärare för en dag. Då denne var på utbildning. Sådant värmer i en pedagogs hjärta. Samt mina älskade solnedgångar jag njuter av från soffan.

Helgens planer: 
Garderoben ska hämtas. Den ska monteras. Jag vill träna. Jag vill njuta av frisk luft. Men, det bästa av allt! Maria, min kära trogna bloggläsare som jag nu även också kallar min kära vän, kommer från Stockholm och hälsar på. Underbart ju!

Hur skulle din lista se ut?

terass2

/ M A R I

Veckans träning, v. 40.

En betydligt lugnare vecka än förra lämnar jag nu bakom mig. En bra sådan. Fylld med både jobb, vänskap, familj och träning. Precis som jag vill ha det. Så underbart! En blandning av det bästa liksom. Och ni, vilken höst vi har! Jag som inte ens är en höstmänniska kan så mycket som så säga, att kommer det vara så här, ja då kan jag med hela hjärtat säga att jag älskar hösten. Gud så underbart! Så vackert.

Hur har er vecka varit?

Den kommande veckan ser också den ut, att kunna bli lugn och härlig. Inga planerade måsten eller sådant som kräver mig på massa onödig energi. Det gillar jag! Träningen fortlöper, inga konstigheter, löpningen går riktigt bra och vaden den är med i matchen igen. Den där foamrollern har verkligen gjort succé.

Måndag – Vila
TisdagSpinning 45
Onsdag8 km + 20 min styrka 
TorsdagIntervaller
Fredag – Vila
LördagSpinning 45 min
Söndag – Långpass 14 km

Sundsvall1

/ M A R I

Psykisk ohälsa.

Det här är något sådant som jag velat fram och tillbaka om. Hundra gånger. Minst. Ska jag? Ska jag inte? Vill jag berätta? Ska jag publicera? Men varför inte? Det är en del av mitt liv och kan jag göra förändring, ja. Då vill jag det. Psykisk ohälsa. Vi måste börja prata om det. – Jag har varit där. Kanske du eller någon i din närhet också? Men pratar vi om det? Nej. Inte alls i den utsträckningen som skulle behövas. Vi berör det, ibland, men inte mycket mer än så. Sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa stiger med otäcka siffror och det här är något du, jag och Vi måste ta tag i. Arbetsgivarna måste bli mera kunniga inom området. Kommunerna måste arbeta effektivt. Staten måste gå in med resurser. Vi alla måste hjälpas åt. En enskild individ klara inte det här själv. Framför allt inte den person som mår dåligt.

Jag själv drämde in i väggen förra året. För ganska exakt ett år sådan var det. Med dunder och brak. Det har hänt mycket sedan dess, både i mitt liv och med mig själv. Men, har jag pratat om det? Jodå, det har jag! Inte öppet, vitt och brett kanske. Jag har tänkt skriva om det men ångrat mig. Ja ni vet, jag har velat fram och tillbaka. Men varför inte? Varför ska jag inte skriva om det? Jag själv anser ju att det här är något vi måste börja prata om. Ta upp till ytan. Förändra. Så framöver här på bloggen kommer jag då och då sticka in något enstaka inlägg från mina egna erfarenheter. Mina egna tankar och funderingar. Om hur det faktiskt är och har varit att vara sjukskriven på grund av psykisk ohälsa.

Inläggen kommer inte vara någon slags önskan om ömkan och mjuka strykningar på kinden. Det är inget jag vill. Jag kommer skriva av den anledningen att jag vill dela med mig, det här är en del av mitt liv och det är inget alls jag känner skam för. Inte nu längre. Jag vill göra skillnad. Jag vill berätta. Jag vill få fler att våga prata om det. Kan jag göra skillnad för någon eller kanske några, ja, då vill jag det. 

Acceptans är det första jag kommer vidröra.

Jag

/ M A R I

Hej hej oktober.

September månad vinkar vi nu Hejdå till och istället hälsar vi Oktober välkommen. Men innan vi går vidare stannar vi till ett ögonblick tycker jag, September! Vad hände? Hur var den? 

September månad kan vi nog alla i Sverige se tillbaka på som en väldigt varm månad. Vad hände med hösten liksom? Den är väldigt sen, till och med här i norr. Men en varm och härlig höst är inget alls jag klagar på. Tvärtom! Månaden började lugnt, det var mycket fokus på löpning och styrka. Månaden kryddades också med en vecka på Mallorca, där jag solade och badade som aldrig förr. Där på Mallorca väcktes min kärlek till simningen till liv igen också. När jag sedan landade på svensk mark igen tog jag och hoppade på ett träningsschema, med fokus löpning samt bokade in nästa äventyr. Månaden fortlöpte, jag tipsade om detaljer som får en att hålla energin uppe i höst, hur en seg och knäckig blåbärspaj kan smaka samt vikten av hur viktigt det är att berömma varandra. En bra månad helt enkelt!

Oktober! Vad har jag för planer?
Tänker mig att jag fortsätter träningsschemat, vilket jag nu tycker fungerar väldigt bra. Jag ska fokusera på löpningen med andra ord. Att vara utomhus ska prioriteras, än mer viktigt nu än annars. Frisk luft och dagsljus. Så viktigt för kroppen. Sedan vill jag känna lugn. Jag vill stanna upp. Andas. En trip till Åre vore mysigt. Jag får se. Kanske. Oktober, jag är redo!

Sthlm2

/ M A R I