Psykisk ohälsa – sömn.

För över snart ett år sedan hade jag inga erfarenheter alls av att ha sömnproblem, jag hade bara hört talas om det, om hur vänner och bekanta talade om hur jobbigt det faktisk var att inte kunna sova. Jag hade ingen aning om hur det upplevdes för jag har alltid varit en lättsövd person. Oavsett när eller hur så har jag somnat. Jag har inkasserat mina dryga 7,5 timmars sömn varje natt, som jag vet att jag behövt och behöver. Sömn har liksom aldrig varit ett problem. Förrän för ett år sedan…

Vet ni inte att jag skriver då och då om mina erfarenheter, tankar om och kring psykisk ohälsa ger jag er en direktlänk här till mitt första inlägg, där jag tar upp begreppet, – acceptans! Om hur svårt jag tyckte det var och är att acceptera att det sa Stopp! 

Följden av att jag inte ville acceptera till en början, när panikattackerna gång på gång avlöste varandra samtidigt som ångesten höll på att äta upp mig var att sömnen blev drabbad. Jag kunde inte slappna av. Kroppen ville inte. Återigen, den känslan, den är med ord svår att beskriva. Du vill något, du vet att du kan, du vet att du borde, men du kan inte ändå. Det går inte..

Tiden gick och jag fick lära mig mina knep, jag var tvungen att skapa nya rutiner. Rutinerna höll men så snart dom sprack var jag sömnlös. Flera nätter i rad. Ibland upp emot en vecka. Jag somnade, ibland. Men vaknade som oftast efter någon timme, vred och vände på mig. Kunde inte somna om. Jag blev stressad över att veta att jag borde sova men att jag inte kunde. Panikattackerna löste av varandra en efter en och sedan var det liksom kört. Att få sova var bara att glömma..

Under en period när det var som värst, då funkade ingenting. Jag brakade samman helt. Ni vet, sömn är något som behövs för att orka med livet. Jag orkade ingenting. Att gå ner till ICA som låg två hus bort, det var en omöjlighet.

Sömnproblemen hade jag övergripande under nästan hela min sjukskrivning. Till att allt vände. Mina terapisamtal och alla mina vakna timmar handlade mångt och mycket om just sömnproblemen, jag hakade upp mig på det. Jag ville så gärna få sova. Men samtidigt hade kroppen börjat koppla sömnen till något obehagligt, något som bara var jobbigt. Jag visste, det skulle ju liksom inte gå. Varför då ens försöka. Tillslut. Det vände. Men, det var en lång väg dit. En ond kamp som tog hårt.

Vändningen kom när jag stressade ner mer, gjorde avslappningsövningar, förändrade några saker i livet, gjorde för mig tydliga rutiner (som gärna inte alls fick rubbas), fick sömnmedicin utskriven (vilket är nästa ämne jag tänkte ta upp), som en hjälp på vägen och en massa vila. När detta fungerade kunde jag äntligen skapa mig rätt så normala sömnrutiner igen. Jag kände mig någorlunda utvilad i alla fall och jag kunde börja läka kroppen med sådant som behövde fyllas på. Frisk luft, en lagom dos av motion, bra mat, vila osv…. 

Idag är inte sömnen påverkad alls på samma sätt men jag vet, att har jag en stressig period, då blir sömnen lidande på en gång. Den tar stryk först. Därför försöker jag i den mån det går, plocka bort alla stressmoment och fylla kroppen med naturliga (läs: motion, vila, bra mat m.m) sömnpiller istället. Det fungerar för mig.

Men, ni som aldrig haft eller känt av några sömnproblem. Var glad för det, njut! Sömn är något vi alla behöver och så kommer det för alltid vara. Ta vara på den stunden. Skapa rutiner. Följ dom. Slarva inte. Sov när du ska sova. Kroppen tackar dig. Jag har varit i båda världarna och jag vet klart och tydligt var jag vill stanna.

Sömn är något vi måste prata mer om, hur ser dina sömnrutiner ut? Berätta!

2014-08-30-202-a

/ M A R I

Psykisk ohälsa – acceptans.

När en pratar om livet och dess innebörd är det så otroligt mycket en ska acceptera. Saker och ting är olika, och så kommer det för alltid vara. Du är Du. Acceptera. Gläds åt det. Njut. Världen kommer inte sluta i fred. Någonsin. Vi måste acceptera. Stort som litet. Hur svåra och fruktansvärda saker än är så kommer vi alltid måsta acceptera. På ett eller annat vis.

Men! Jag trodde aldrig att jag en dag skulle behöva acceptera att min kropp skulle säga ifrån. På riktigt. Den där dagen för lite mer än ett år sedan. Den dagen trodde jag aldrig skulle träffa mig. Sådant hände liksom inte mig. Men, jag var tvungen att acceptera. Vilket inte alls har varit enkelt. Och jag vet än idag ibland inte om jag har gjort det fullt ut. Men nästan. Jag lär mig. Varje dag.

Att drabbas av utmattningsdepression är bara det i sig, otroligt jobbigt (observera att den beskrivningen inte ens är lämplig som en beskrivning. Egentligen. Det finns inte tillräckligt med ord att kunna beskriva hur det på riktigt känns) och sedan då, när den slagit till som hårdast ska en själv också acceptera att det är så. Att kroppen sagt ifrån. Ja, försök att tänka dig, att gå från att vara pigg, alert, glad, glädjefylld, älska livet och så vidare till att en dag helt plötsligt vakna upp, då kroppen inte gör som du säger. Bokstavligt talat. Då allt känns vidrigt jobbigt. Då du bara vill ligga i fosterställning och gråta. Då du hatar livet. Jag är säker på att det försöket till att försöka förstå, hos en som ej har eller är drabbad kommer för evigt vara omöjligt. Det går inte att försöka förstå känslan. Men hos en drabbad. Du måste acceptera. För att du över huvud taget ska klara dig. Du måste lyssna. Du måste tvinga dig själv till att göra det kroppen vill. Vila. Det är inte alls enkelt ska jag säga dig. Men du måste acceptera.

Jag ville inte acceptera till en början. Jag trodde kroppen spelade mig ett spratt. Jag körde på. Jag gick till jobbet. Jag tränade som vanligt. Jag träffade vänner. Jag reste. Jag orkade. Trodde jag. När jag hade kört på ett tag small det än hårdare. Då fanns det ingen annan utväg. Jag var tvungen att vika ner mig. Vilket jag aldrig tidigare i mitt liv gjort. Jag kämpar alltid. In i det sista. Vilket jag också nu gjort men på ett helt annat sätt. Nu var jag tvungen att stanna upp, acceptera och faktiskt be om hjälp. Trots att jag bad om hjälp hade jag någonstans där djupt inne inte alls accepterat detta, inte helt fullt ut. Jag ville tro att jag skulle vara på banan snart igen. Men återigen, en smäll. Kroppen sa ifrån om än mer än innan. Hur nu det kunde vara möjligt?!

Det var när ångesten, hjärtklappningen, sömnsvårigheterna och den obeskrivliga tröttheten (vilket är punkter jag kommer gå in på senare i andra inlägg) var som värst jag faktiskt tog det här på allvar. Det var då jag någonstans acceptera. Accepterade att jag inte var Mari längre. Inte den Mari jag VILLE vara i alla fall.

IMG_5516

För att försöka knyta ihop det här inlägget (skulle kunna skriva mycket mer) så kan jag summera det som så, att acceptansen har varit det allra allra svåraste. Det är mycket annat som också givetvis har varit svårt. Allt egentligen. Men att acceptera att ingenting, absolut ingenting är som det förut har varit, det ÄR svårt. Omöjligt egentligen. Men jag har gjort det. För när jag accepterade att verkligheten såg ut som den gjorde, det var först då jag faktiskt kunde andas. På riktigt. Det var då det började vända. Men, det tog tid….

/ M A R I

Psykisk ohälsa.

Det här är något sådant som jag velat fram och tillbaka om. Hundra gånger. Minst. Ska jag? Ska jag inte? Vill jag berätta? Ska jag publicera? Men varför inte? Det är en del av mitt liv och kan jag göra förändring, ja. Då vill jag det. Psykisk ohälsa. Vi måste börja prata om det. – Jag har varit där. Kanske du eller någon i din närhet också? Men pratar vi om det? Nej. Inte alls i den utsträckningen som skulle behövas. Vi berör det, ibland, men inte mycket mer än så. Sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa stiger med otäcka siffror och det här är något du, jag och Vi måste ta tag i. Arbetsgivarna måste bli mera kunniga inom området. Kommunerna måste arbeta effektivt. Staten måste gå in med resurser. Vi alla måste hjälpas åt. En enskild individ klara inte det här själv. Framför allt inte den person som mår dåligt.

Jag själv drämde in i väggen förra året. För ganska exakt ett år sådan var det. Med dunder och brak. Det har hänt mycket sedan dess, både i mitt liv och med mig själv. Men, har jag pratat om det? Jodå, det har jag! Inte öppet, vitt och brett kanske. Jag har tänkt skriva om det men ångrat mig. Ja ni vet, jag har velat fram och tillbaka. Men varför inte? Varför ska jag inte skriva om det? Jag själv anser ju att det här är något vi måste börja prata om. Ta upp till ytan. Förändra. Så framöver här på bloggen kommer jag då och då sticka in något enstaka inlägg från mina egna erfarenheter. Mina egna tankar och funderingar. Om hur det faktiskt är och har varit att vara sjukskriven på grund av psykisk ohälsa.

Inläggen kommer inte vara någon slags önskan om ömkan och mjuka strykningar på kinden. Det är inget jag vill. Jag kommer skriva av den anledningen att jag vill dela med mig, det här är en del av mitt liv och det är inget alls jag känner skam för. Inte nu längre. Jag vill göra skillnad. Jag vill berätta. Jag vill få fler att våga prata om det. Kan jag göra skillnad för någon eller kanske några, ja, då vill jag det. 

Acceptans är det första jag kommer vidröra.

Jag

/ M A R I

Fokus på basövningar.

Gymmet har blivit en del av min vardag, igen! Vilket är så fasansfullt roligt. Jag hade nästan glömt hur underbart det är att lyfta och få pressa kroppen. De senaste veckorna har fokuset legat på basövningar, nöta, nöta och åter nöta. Jag vill att hela kroppen ska vara i fokus när jag gymmar. Att sådana helkroppsövningar gör allt väldigt tidseffektivt är bara ett plus också. win win liksom.

Jag skulle säga så här, – oavsett vad du egentligen strävar efter är det alltid basövningarna du ska lägga ner mycket tid på. Övningarna, som innefattar Knäböj, Marklyft, Bänkpress, Stående rodd, Pull-ups och Militärpress är något du aldrig ska sluta nöta. Övningarna, du vet, grundrörelserna för din kropp, dom innebär så otroligt mycket. Heja basövningar!

Anledningen till att jag nöter detta nu är för att jag vill bygga upp min kropp igen, jag vill återgå dit jag var innan jag tog ett break från gymmet. Absolut inte för att se massa resultat och sträva efter massa synliga muskler, utan jag vill känna mig stark och ge min kropp det den förtjänar. Att må bra!

Inlägg2

Så här kommer jag fortsätta ett tag framöver, nöta och åter nöta. Jag kommer också på vägens gång öka vikterna för att utmana kroppen lite ytterligare. Ni vet, kroppen vänjer sig rätt snabbt vid saker.
Kul? Ja, du anar inte!

Hur lägger du upp dina gympass? 

/ M A R I

Konsten att göra ingenting.

Det där med att göra ingenting? Existerar det ens fortfarande? Alltfler människor i detta avlånga land blir mer och mer aktiva, förstå mig rätt, det behöver absolut nödvändigtvis inte alls betyda ”aktiva” som i att införa fysisk aktivitet i sin vardag utan mer andra saker. Ni vet, en ska vara uppkopplad dygnet runt, en ska ha det mest välstädade hemmet, gärna det nyaste och modernaste av allt, en ska prestera på jobbet, resor ska planeras in, en ska hinna med att gå på alla festliga tillställningar som en blir bjuden på, bra mat ska inhandlas, eventuella barn ska gärna hinna med så mycket som möjligt och där mitt i allt så har en totalt glömt bort den där innebörden av att göra ingenting och istället faktiskt lyssna på vad kroppen säger. Eller helt enkelt, glömt att prioritera sig själv!

Igår när jag slutade klockan 13 hade jag en hel eftermiddag och kväll att spendera på precis vad jag ville. En vilodag från träning var sedan innan planerad och ja, ingen annan hade tid eller lust att hitta på något heller. Lägenheten var redan städad och ingenting behövde göras. Ja ni ser, redan där har jag försökt komma undan det där med att faktiskt bara vara hemma och göra just, -Ingenting! Sjukt beteende egentligen.
Men jag antar att vissa av er känner igen er?

Gårdagen slutade med att jag serverade mig själv bland det viktigaste som finns, – Lugn och ro! Jag gjorde ingenting och det är, handen på hjärtat, något jag ska börja införa mer i mitt liv. En behöver inte vara överallt hela tiden, oavsett om det inte alltid är så heller men jag tror ni förstår. En behöver lära sig att bara sitta. Bara för att en är hemma behöver det inte städas och fixas. Jag la mig skönt i soffan, lyssnade på musik, slog av musiken, somnade en stund, åt en god middag, fortsatte min kväll i soffan där varken tv:n, datorn eller mobilen var i närheten. Jag bläddrade lite slött i en tidning och kopplade bort totalt.

Så himla viktigt. Glöm inte det! 

Jag

I detta samhälle vi lever i idag är det här något vi alla borde ta fasta på, något oerhört viktigt.
Berätta! Hur gör ni? Är ni bra på att göra ingenting? 

/ M A R I

Att kunna erkänna för sig själv.

Att kunna erkänna för sig själv att kroppen säger nej är otroligt svårt. Jag vill gärna köra på i samma tempo som förut men hur mycket jag en försöker gör inte kroppen som en annan vill. Det är en rätt diffus känsla som jag måste säga är jättesvår att sätta ord på. Den måste upplevas för att förstås.

Innan jag traskade in i den berömda väggen förra året skulle jag ha kört på i alla fall, jag hade nog ignorerat känslorna av att kroppen sa nej. Till en viss del i alla fall. Men idag är det annorlunda, jag har lärt mig att lyssna, eller i alla fall, – jag har blivit bättre på att lyssna! Vilket jag är glad över.

Bild21

Den här helgen är en sådan helg, då jag har fått tagit mig i kragen och lyssnat på kroppen. Jag har avbokat allt som varit planerat och istället bara varit med mig själv och gjort det just Jag mår bra av. Men ni ska veta, ett sådant beslut är inget enkelt beslut. Tvärtom. Att välja att skriva det här inlägget var också ett svårt beslut, men det är så här mitt liv ter sig och varför ska jag skämmas för det. 

Jag har istället legat och solat på terassen, njutit av två härliga löprundor där fokus legat på just känslan, ingenting annat. Jag har ätit gott och sovit när kroppen velat vila. Idag fortsätter jag återhämtningen i stugan hos föräldrarna. Sol, jordgubbar och grillat utlovas. Kroppen jublar.

Hur har ni det i helgen?

/ M A R I

Ett nytt kapitel i mitt liv.

Om du varit med mig under det senaste året vet du om att väldigt mycket har hänt. Väldigt mycket på väldigt kort tid skulle jag säga. Jag tycker själv att det är lite smått obehagligt när jag sätter mig ned och funderar. Jag ryser en aning när jag funderar på vad som faktiskt varit. Men jag kommer ganska snabbt på mig själv att jag ler igen. Jag har under det här året bevisat för mig själv saker som jag inte trodde var möjliga. Jag har bevisat, att jag är så mycket starkare än vad jag någonsin kunde tro.

Den där berömda väggen gav mig en käftsmäll som heter duga. En käftsmäll som jag aldrig kommer glömma och inte heller kunna leva utan. Smällen har lämnat spår, inga spår som någon med blotta ögat kan se. Det är bara jag som kan ”se” dom. Men jag påminns samtidigt också om hur stark jag faktiskt är. Något gott har det fört med sig. 

När det var som jobbigast, då jag var där nere på djupet. Ni vet, då jag knappt behagade mig att gå utanför dörren. Då valde jag och mitt ex att separera. Eller, så här var det. Jag valde det inte. Ännu en smäll alltså. Hur mycket skulle jag orka egentligen?

Någonstans där valde jag att flytta hem till Sundsvall också. Kände att jag inte hade något mer att hämta i vår huvudstad. I tystnad och med en orkeslös kropp kunde jag med hjälp av familjen få mina saker till Sundsvall. Gemensamma saker skulle delas. En lägenhet skulle säljas. En stad skulle bytas mot en annan. Rätt mycket på en gång. Tack familjen! Utan er hade jag inte klarat det. 

Jag trevade mig fram. Tog små steg framåt. Samlade energi i form av familj, vänner och natur. Sjukskrivningen led mot sitt slut i början på Januari. Hur skulle det gå?  

Det var här något började hände. Energin började komma tillbaka. Jag kunde känna att jag levde.
Jag fick ett jobb över en lång arbetsintervju. Egentligen inte min tanke, eftersom jag någonstans kände att jag inte var redo för ett heltidsjobb. Trots det så tackade jag Ja. Efter några veckor blev det till en tills vidare tjänst. Ett stort kliv hade tagits.

Jag klarade det!

IMG_6217

Än idag påminns jag, vilket jag som sagt alltid kommer göra. Jag har lärt mig att hantera det. Jag prioriterar annorlunda. Känner efter både två och tre gånger innan jag planerar in en massa saker. När jag glömmer bort det och går för snabbt fram påminner kroppen mig. Då är det bara att bromsa. Men det gör ingenting. Så länge jag mår bra är jag lycklig.

Efter att ha bott i föräldrarnas radhus har jag i helgen äntligen fått flytta in i MIN alldeles egna lägenhet. Lägenheten som jag har valt. De fina 50 kvadratmetrarna som jag själv betalat. Som jag själv har fått valt inredning till. Vet ni hur lycklig jag känner mig?

Ett nytt kapitel har skrivits och än fler ska skrivas. Jag lever. Tack! Jag är obeskrivligt tacksam.
Hoppas ni väljer att följa med mig.

/ M A R I

Tagit upp fotbollen.

Som bekant har ni säkert läst eller på annat sätt fått koll på att jag spelat fotboll i många år. Som yngre levde jag för fotbollen, det var liksom det mitt liv kretsade kring. Var jag inte utomhus och spelade så satt jag någonstans och drömde mig bort om en karriär som fotbollsproffs. Det var också fotbollen som fick mig att lära känna underbara människor, det var den som fick mig låta bli alla vilda ungdomsfester som så många gånger spårade ur helt. Ja, som sagt… jag levde för fotbollen. Det fanns ingenting annat..

När jag sedan flyttade till Stockholm 2007 lade jag skorna på hyllan och sedan dess har det fått vara så. Otroligt synd när jag tänker tillbaka, för jag har i ärlighetens namn saknat det. Framför allt den där lagkänslan som en får. Nog om det det babblandet, – som rubriken lyder. Jag har tagit upp fotbollen igen. 

I måndags var första träningen på flera flera år. Självklart skulle jag pricka in lagets fysträning det första jag gör… Men en ska väl sättas på prov på en gång antar jag. Kul men tufft var det i alla fall! Så här såg passet ut:

Uppvärmning: 
Jogg samt droppboll.

50 sek upphopp
10 sek vila
30 sek upphopp
10 sek vila
15 sek upphopp

50 sekunder armhävningar
10 sek vila
30 sek armhävningar
10 sek vila
15 sek armhävningar

50 sek burpees
10 sek vila
30 sek burpees
10 sek vila
15 sek burpees

50 sek situps
10 sek vila
30 sek situps
10 sek vila
15 sek situps

50 sek plankan
10 sek vila
30 sek plankan
10 sek vila
15 sek plankan

50 sek utfallshopp
10 sek vila
30 sek utfallshopp
10 sek vila
15 sek utfallshopp

50 sek klättrande jägarsits
10 sek vila
30 sek klättrande jägarsits
10 sek vila
15 sek klättrande jägarsits

+ 30 min spel med boll efter detta. Mina ben bar mig knappt och träningsvärken ska vi inte tala om. Sådär-härligt-att-jag-knappt-kan-sätta-mig-ner-på-toaletten-träningsvärk… Jippi!!

2014-08-30 160 AHittade ingen passade bild, så denna får funka.. 

Ha en fin onsdag.

/ M A R I

Påminnelse: Superkroppen!

Det var en en sak som inte kunde lämna mina tankar igår, så idag måste jag helt enkelt skriva om det. En påminnelse som jag tycker varenda underbar människa där ute ska ta till sig. En påminnelse som tyvärr jag själv och jag vet andra inte riktigt stannar upp och tänker på, inte så ofta som en borde i alla fall.

Påminnelsen har med den där Superkroppen att göra. Den där kroppen som vi ALLA har, på olika sätt, men som får stå ut med så otroligt mycket. Tankarna började snurra angående det här igår, på grund av en del ur ett sms jag fick av en vän. Jag citerar:
”Du hade ju kutat 12 km- Din galning!. Inte så himla länge sedan du var sjukskriven. Och du är redan tillbaka i dom höga kilometrarna. Hoppas du förstår vilken superkropp du har”. 

Och vet ni, ja JÄKLAR vilken superkropp jag har. Jag är löjligt lycklig över den. Den tar mig runt och med på det mesta och den klagar sällan. Som min vän skrev, det var faktiskt inte så länge sedan jag var sjukskriven. Mellan aug-jan närmare bestämt. En ganska lång period. Att besöka affären eller gå utanför dörren för en promenad var ibland omöjligt och visst, där i några månader klagade min kropp väldigt mycket. På allt, hela tiden. Men den kämpade. Nu är vi överens och jag är tillbaka. Med besked. Kroppen tar mig runt på mina (långa) löprundor igen och inte mycket alls är det minsta jobbigt längre. Ingen är lyckligare än jag.
Jag och min SUPERKROPP!

jag

Glöm nu inte vilken fantastisk kropp ni faktiskt lever i. För håll med mig, de där vi ofta fokuserar på, som de där extrakilona eller annat liknande trams faktiskt inte alls spelar någon roll, egentligen. Våra kroppar är helt fantastiska ändå. Både din och min.

Påminn dig själv om detta ibland.
Punkt.

/ M A R I

Distanslöpning en lördag.

Igår nämnde jag att löpningen börjar landa på rätt plats igen, den där rätta känslan infinner sig där den ska och framför allt distanspassen som jag har velat komma tillbaka till har börjat kännas bättre. Kroppen är med på det. Känslan, den är härlig. Vill du läsa mera om ”känsla” förresten, då tycker jag du ska klicka dig in till Frida och läsa om den där känslan som faktiskt träningen ger

Men för att gå tillbaka till min löpning. I lördags var jag beredd att ge kroppen ett distanspass. Ingen press och inga krav på hur långt det skulle bli fanns, men jag ville ändå försöka nöta några fler kilometer än vad som blivit den senaste tiden. Då pratar vi mellan 5-8 kilometer. Det visade sig bli riktigt bra.. 

Jag njöt hela vägen och de 12 kilometer jag skrapade ihop blev ett bevis på att jag faktiskt är tillbaka. På riktigt. Kroppen svarar på det sättet jag vill och det känns framför allt, väldigt bra. Nysnö och oplogade vägar bjöd rundan på också. Vaderna fick jobba hårt och det kändes i söndags kan jag säga, men det var det allt värt. Detta älskar jag…. bara så ni vet. 

IMG_5147Hjärta

Lördagen fortsatte sedan med god mat, lördagsgodis och familjehäng hos ena systern.
Vilken megamega bra lördag det blev. Succé skulle jag säga.. ♥

/ M A R I