Psykisk ohälsa – sömn.

För över snart ett år sedan hade jag inga erfarenheter alls av att ha sömnproblem, jag hade bara hört talas om det, om hur vänner och bekanta talade om hur jobbigt det faktisk var att inte kunna sova. Jag hade ingen aning om hur det upplevdes för jag har alltid varit en lättsövd person. Oavsett när eller hur så har jag somnat. Jag har inkasserat mina dryga 7,5 timmars sömn varje natt, som jag vet att jag behövt och behöver. Sömn har liksom aldrig varit ett problem. Förrän för ett år sedan…

Vet ni inte att jag skriver då och då om mina erfarenheter, tankar om och kring psykisk ohälsa ger jag er en direktlänk här till mitt första inlägg, där jag tar upp begreppet, – acceptans! Om hur svårt jag tyckte det var och är att acceptera att det sa Stopp! 

Följden av att jag inte ville acceptera till en början, när panikattackerna gång på gång avlöste varandra samtidigt som ångesten höll på att äta upp mig var att sömnen blev drabbad. Jag kunde inte slappna av. Kroppen ville inte. Återigen, den känslan, den är med ord svår att beskriva. Du vill något, du vet att du kan, du vet att du borde, men du kan inte ändå. Det går inte..

Tiden gick och jag fick lära mig mina knep, jag var tvungen att skapa nya rutiner. Rutinerna höll men så snart dom sprack var jag sömnlös. Flera nätter i rad. Ibland upp emot en vecka. Jag somnade, ibland. Men vaknade som oftast efter någon timme, vred och vände på mig. Kunde inte somna om. Jag blev stressad över att veta att jag borde sova men att jag inte kunde. Panikattackerna löste av varandra en efter en och sedan var det liksom kört. Att få sova var bara att glömma..

Under en period när det var som värst, då funkade ingenting. Jag brakade samman helt. Ni vet, sömn är något som behövs för att orka med livet. Jag orkade ingenting. Att gå ner till ICA som låg två hus bort, det var en omöjlighet.

Sömnproblemen hade jag övergripande under nästan hela min sjukskrivning. Till att allt vände. Mina terapisamtal och alla mina vakna timmar handlade mångt och mycket om just sömnproblemen, jag hakade upp mig på det. Jag ville så gärna få sova. Men samtidigt hade kroppen börjat koppla sömnen till något obehagligt, något som bara var jobbigt. Jag visste, det skulle ju liksom inte gå. Varför då ens försöka. Tillslut. Det vände. Men, det var en lång väg dit. En ond kamp som tog hårt.

Vändningen kom när jag stressade ner mer, gjorde avslappningsövningar, förändrade några saker i livet, gjorde för mig tydliga rutiner (som gärna inte alls fick rubbas), fick sömnmedicin utskriven (vilket är nästa ämne jag tänkte ta upp), som en hjälp på vägen och en massa vila. När detta fungerade kunde jag äntligen skapa mig rätt så normala sömnrutiner igen. Jag kände mig någorlunda utvilad i alla fall och jag kunde börja läka kroppen med sådant som behövde fyllas på. Frisk luft, en lagom dos av motion, bra mat, vila osv…. 

Idag är inte sömnen påverkad alls på samma sätt men jag vet, att har jag en stressig period, då blir sömnen lidande på en gång. Den tar stryk först. Därför försöker jag i den mån det går, plocka bort alla stressmoment och fylla kroppen med naturliga (läs: motion, vila, bra mat m.m) sömnpiller istället. Det fungerar för mig.

Men, ni som aldrig haft eller känt av några sömnproblem. Var glad för det, njut! Sömn är något vi alla behöver och så kommer det för alltid vara. Ta vara på den stunden. Skapa rutiner. Följ dom. Slarva inte. Sov när du ska sova. Kroppen tackar dig. Jag har varit i båda världarna och jag vet klart och tydligt var jag vill stanna.

Sömn är något vi måste prata mer om, hur ser dina sömnrutiner ut? Berätta!

2014-08-30-202-a

/ M A R I

10 tankar på “Psykisk ohälsa – sömn.

  1. Jag har aldrig problem att somna men vaknar från och till väldigt tidigt (typ 3-4-tiden) och kan inte somna om. Jättejobbigt! Under stressiga perioder kan det vara att jag ligger och grubblar över saker men för det mesta hittar jag ingen logisk anledning. mer än att jag börjar bli pensionär 🙂

  2. Jag försöker såvitt det går att alltid lägga mig och kliva upp vid samma tid, 22-06. Även på helgen, hur trist det än låter. För mig har rutiner varit A och O för att få till sömnen ordentligt. Och jag behöver ungefär 8 timmar för att fungera optimalt.

    • Mm, känner igen det där! Vid 22 är det liksom godnatt, gärna inte mycket senare. Jag kliver i runda slängar också upp vid 06 varje dag, oavsett vardag eller helg. Rätt skönt men kan ju bli förbaskat trött på dagtid istället. Kramar <3

    • 22-06 är mycket bra. Jag gör dessutom så att jag inte ställer om för sommartid vilket gör att det officiellt blir 23-07 under den perioden.

  3. Jag har nog aldrig haft problem med min sömn, konstant trött känns det som. Jag har alltid behövt mycket sömn också (tror att jag föddes som trötter) Mellan 21-04.30 sover jag varje vardag men skulle vilja sova mer men hur tidigt kan man lägga sig haha Inte direkt socialt!!

  4. Usch vad jobbigt det är med sömnbrist, snudd på tortyr. Min son hade en (lång) period då han vaknade varje timme hela nätterna, vilket gjorde att jag fick ca 20 min sömn åt gången tills det var dags att bli väckt igen. Det gick ett tag men bristen på sömn gjorde mig nästa helt galen. Jag minns att jag skrek åt min man att jag inte orkade mer, inte ville mer och att jag tänkte strunta i allt vad som hette att vara mamma. På nåt konstigt vis tog jag mig samman och att säga upp sig som mamma går ju liksom inte men det var bland det tuffaste jag gått igenom. Nu är sömnen helt okej igen och får jag mina 7 timmar så är jag nöjd. Det tog dessvärre ett bra tag innan jag kunde sova ordentligt igen även om sonen sov, jag blev som sömnstörd på nåt sätt. Blir än idag väckt en gång per natt av att fyraårig gullunge kryper ner tätt intill men det kan jag leva med 🙂 Fint att du delar med dig och lyfter ett viktigt ämen. Slöt om dig! Kram

    • Men usch då, lilla vännen! Stackarn och ja, det är klart att ni som föräldrar drabbas också, vilket leder i sin tur till att det blir onda ringar på vattnet. Sömn är något så otroligt viktigt, något faktiskt många tar för givet, vilket jag också alltid gjort. Men jag har lärt mig och jag vet, att får jag inte mina timmar sömn blir jag inte jag. Jag måste ha sömnen och ja, jag är varje dag tacksam över den! Den får ju faktiskt oss människor att klara av att vara människor… Kram och du, så skönt att det lugnat sig nog för att minsten kommer in och gosar ned sig. Kram på dig fina du <3

Lämna en kommentar