Blanktjärnsrundan.

Alltså. Var ska jag börja? Först och främst, – jag älskar Åre! Så är det bara. På alla möjliga sätt och vis. Jag kan faktiskt inte komma på en enda negativ sak med denna underbara plats. Och nej, jag överdriver verkligen inte. Det är helt enkelt en plats gjord för att tycka om…älska.

Men över till det jag skulle skriva om. Min helg i Åre. Jag tar dag för dag, – jag startar med Blanktjärn! En vandring/löpning och cykelled som jag aldrig innan hade besökt. Jag hade bara hört talas om den, att det skulle vara en fin upplevelse. Något allt borde få se. Vilket det var.

blanktja%cc%88rn1blanktja%cc%88rn

Vi hade verkligen alla förutsättningar för en bra dag. Himlens alla moln skingrade sig lagom till att vi parkerade bilen vid Vålådalens Fjällstation. Ett lätt snöfall gjorde oss sällskap men det var bara mysigt. Ja, du vet – första snön. De 12 kuperade kilometerna som väntade har nog aldrig varit så efterlängtade. Jag var så spänd. Så nyfiken. Framför allt på de spegelblanka turkosa vattnet som jag hade hört talas om. De första dryga 6 kilometerna sprang vi, genom och över trollskog, sten, rötter och blöta hala spångar. Myrar bredde ut sig likt på savannerna. Snön höll sig kvar och jag kunde inte vara lyckligare. Sedan insåg vi att vi skulle missa alldeles för mycket om vi sprang, så vi valde att fortsätta till fots. Inte alls ett dumt val.

Funderar du redan på planera in en tur, – åk till Vålådalens Fjällstation eller besök någon av alla hemsidor som berättar mer. Visitare.com förslagsvis, där du på ett enkelt sätt kan läsa och navigera dig men också hitta andra vandringsleder som du kanske vill besöka. Tips! Lita inte på vad väderprognosen säger. I fjällen skiftar det snabbt. Klä dig varmt. Lager på lager.

blanktja%cc%88rn2

När vi sedan sprungit de dryga 6 kilometerna i en rätt krävande terräng som jag fortfarande inte riktigt har glömt, med några få stopp för att föreviga det vi såg stod vi plötsligt på en höjd, återigen med klarblå himmel ovanför oss. Där vi stod, ovanför trädtopparna tornade helt plötsligt en utsikt ut framför oss, som var något utöver det vanliga. Jag fick nypa mig i armen. Jag ville stoppa tiden.

blanktja%cc%88rn7 blanktja%cc%88rn3 blanktja%cc%88rn4 blanktja%cc%88rn10

Hade jag kunnat hade ni alla fått följa med (och ja, jag borde köpa en bättre kamera) för bilderna gör sig verkligen inte rättvis. Så synd. Men ni anar inte hur vackert det var. Vi stod en bra stund och bara tittade. Fotograferade. Filmade. Vi fascinerades av de turkosa vattnet som trots ett tunt lager is visade sig från sin bästa sida. Vi fortsatte..

blanktja%cc%88rn8 blanktja%cc%88rn9

Istället för att fortsätta på leden tog vi en upptäcksfärd längst vattenbrynet, vi fotade, andades, njöt, förundrades över hur otroligt spegelblankt vattnet var, hur vacker faktiskt den svenska naturen är, vi gjorde några korta undervattensfilmer (som jag hoppas kunna visa, om jag snabbt lär mig hur man gör) och bara var i stunden. Ingen av oss ville nog lämna. Det var verkligen något speciellt. Jag vill tillbaka, gärna nästa gång det går att bada. Vi traskade vidare..

blanktja%cc%88rn6

Från och med nu valde jag att inte plocka upp mobilen för att fota något mer. Önskar lite att jag tog några foton under den sista biten ändå men jag ville verkligen bara njuta. Vi samtalade om livet istället, om allt mellan himmel och jord medan vi parerade mellan rötter och småsten. Och också om hur gärna jag skulle vilja att alla människor fick uppleva det här. Kanske inte just precis Blanktjärn, men naturen. Känslan. Det är något visst. Alla kan. Alla borde. Vips så var vi tillbaka…

Jag nämnde förut att alla förutsättningar var på vår sida, – så var det! Lagom till att vi kom tillbaka till parkeringen tog blåsten och snön vid. De mörka molnen la sig tjockt över oss och vi tackade för denna gången. 12 kilometer terräng senare på en av de vackraste plasterna jag varit på. Det ni. Tack! 

/ M A R I

Lämna en kommentar