Psykisk ohälsa – acceptans.

När en pratar om livet och dess innebörd är det så otroligt mycket en ska acceptera. Saker och ting är olika, och så kommer det för alltid vara. Du är Du. Acceptera. Gläds åt det. Njut. Världen kommer inte sluta i fred. Någonsin. Vi måste acceptera. Stort som litet. Hur svåra och fruktansvärda saker än är så kommer vi alltid måsta acceptera. På ett eller annat vis.

Men! Jag trodde aldrig att jag en dag skulle behöva acceptera att min kropp skulle säga ifrån. På riktigt. Den där dagen för lite mer än ett år sedan. Den dagen trodde jag aldrig skulle träffa mig. Sådant hände liksom inte mig. Men, jag var tvungen att acceptera. Vilket inte alls har varit enkelt. Och jag vet än idag ibland inte om jag har gjort det fullt ut. Men nästan. Jag lär mig. Varje dag.

Att drabbas av utmattningsdepression är bara det i sig, otroligt jobbigt (observera att den beskrivningen inte ens är lämplig som en beskrivning. Egentligen. Det finns inte tillräckligt med ord att kunna beskriva hur det på riktigt känns) och sedan då, när den slagit till som hårdast ska en själv också acceptera att det är så. Att kroppen sagt ifrån. Ja, försök att tänka dig, att gå från att vara pigg, alert, glad, glädjefylld, älska livet och så vidare till att en dag helt plötsligt vakna upp, då kroppen inte gör som du säger. Bokstavligt talat. Då allt känns vidrigt jobbigt. Då du bara vill ligga i fosterställning och gråta. Då du hatar livet. Jag är säker på att det försöket till att försöka förstå, hos en som ej har eller är drabbad kommer för evigt vara omöjligt. Det går inte att försöka förstå känslan. Men hos en drabbad. Du måste acceptera. För att du över huvud taget ska klara dig. Du måste lyssna. Du måste tvinga dig själv till att göra det kroppen vill. Vila. Det är inte alls enkelt ska jag säga dig. Men du måste acceptera.

Jag ville inte acceptera till en början. Jag trodde kroppen spelade mig ett spratt. Jag körde på. Jag gick till jobbet. Jag tränade som vanligt. Jag träffade vänner. Jag reste. Jag orkade. Trodde jag. När jag hade kört på ett tag small det än hårdare. Då fanns det ingen annan utväg. Jag var tvungen att vika ner mig. Vilket jag aldrig tidigare i mitt liv gjort. Jag kämpar alltid. In i det sista. Vilket jag också nu gjort men på ett helt annat sätt. Nu var jag tvungen att stanna upp, acceptera och faktiskt be om hjälp. Trots att jag bad om hjälp hade jag någonstans där djupt inne inte alls accepterat detta, inte helt fullt ut. Jag ville tro att jag skulle vara på banan snart igen. Men återigen, en smäll. Kroppen sa ifrån om än mer än innan. Hur nu det kunde vara möjligt?!

Det var när ångesten, hjärtklappningen, sömnsvårigheterna och den obeskrivliga tröttheten (vilket är punkter jag kommer gå in på senare i andra inlägg) var som värst jag faktiskt tog det här på allvar. Det var då jag någonstans acceptera. Accepterade att jag inte var Mari längre. Inte den Mari jag VILLE vara i alla fall.

IMG_5516

För att försöka knyta ihop det här inlägget (skulle kunna skriva mycket mer) så kan jag summera det som så, att acceptansen har varit det allra allra svåraste. Det är mycket annat som också givetvis har varit svårt. Allt egentligen. Men att acceptera att ingenting, absolut ingenting är som det förut har varit, det ÄR svårt. Omöjligt egentligen. Men jag har gjort det. För när jag accepterade att verkligheten såg ut som den gjorde, det var först då jag faktiskt kunde andas. På riktigt. Det var då det började vända. Men, det tog tid….

/ M A R I

11 tankar på “Psykisk ohälsa – acceptans.

  1. Starka ord från en stark tjej! Jag tyckte att acceptansen under återhämtningsperioden nästan var jobbigare än vad det var att acceptera att jag blivit sjuk från början. Så himla lång väg tillbaka! Om man ens kommer tillbaka helt. Svårt att förklara för omgivningen i vissa fall också, det syns ju inte utanpå hur det känns inuti.

    • Tack <3 Visst har du rätt i det, jag håller med… acceptansen kommer nog inte vara fullt ut någonsin. Det finns liksom saker hela tiden, som en lär av och får acceptera. Vilket jag tycker är skitsvårt. Men, jag lär mig. Hela tiden.
      Kram fina du <3

  2. Så himla bra att du skriver om det, och att du lyssnat på din kropp och sen kunnat komma tillbaka. Det måste varit ett tufft jobb men Du är en otroligt stark person!

  3. Åh vilket bra och berörande inlägg. Jag vet vad du menar och jag kämpar med det också. Att acceptera att min kapacitet skiftat. Jag har blivit bättre på vissa saker, men det här med att andra saker är svårare nu, det har jag så jäkla svårt att acceptera. Gång på gång kommer jag på mig själv med att kritisera inåt, tänka att jag tappat något, innan jag kommer på att jag måste ställa om förväntningarna igen. Jättesvårt!

    • Tack fina du <3
      Ja, jag vet precis. Jag får också gång på gång påminna mig. Det är och kommer säkert vara svårt väldig länge. Svårt att acceptera att saker inte är som förr. Därför tycker jag det är så otroligt viktigt att prata om, med och för alla.
      Ha en fin fredag <3 kramar

  4. Tack desamma! Och du.. Jag vet tyvärr precis vad du pratar om och hur det känns 🙁 MEN, det gör också att vi idag kan uppskatta livets goda stunder och det är ju alltid något om man ska försöka se något positivt 🙂
    Du är grym precis som du är, glöm inte det!
    Stor kram

    • Så här i efterhand kan jag också se positivt på att vissa saker har hänt, jag har ett helt annat perspektiv! <3
      tack detsamma fina du. kramar

  5. Fina Mari! Vilket starkt och bra inlägg, som du skriver kan man nog aldrig förstå hur det känns men jag vill i alla fall bara säga att du är så himla bra vilken Mari du än är! Inifrån och ut! <3 Kram!

Lämna en kommentar