Ett nytt kapitel i mitt liv.

Om du varit med mig under det senaste året vet du om att väldigt mycket har hänt. Väldigt mycket på väldigt kort tid skulle jag säga. Jag tycker själv att det är lite smått obehagligt när jag sätter mig ned och funderar. Jag ryser en aning när jag funderar på vad som faktiskt varit. Men jag kommer ganska snabbt på mig själv att jag ler igen. Jag har under det här året bevisat för mig själv saker som jag inte trodde var möjliga. Jag har bevisat, att jag är så mycket starkare än vad jag någonsin kunde tro.

Den där berömda väggen gav mig en käftsmäll som heter duga. En käftsmäll som jag aldrig kommer glömma och inte heller kunna leva utan. Smällen har lämnat spår, inga spår som någon med blotta ögat kan se. Det är bara jag som kan ”se” dom. Men jag påminns samtidigt också om hur stark jag faktiskt är. Något gott har det fört med sig. 

När det var som jobbigast, då jag var där nere på djupet. Ni vet, då jag knappt behagade mig att gå utanför dörren. Då valde jag och mitt ex att separera. Eller, så här var det. Jag valde det inte. Ännu en smäll alltså. Hur mycket skulle jag orka egentligen?

Någonstans där valde jag att flytta hem till Sundsvall också. Kände att jag inte hade något mer att hämta i vår huvudstad. I tystnad och med en orkeslös kropp kunde jag med hjälp av familjen få mina saker till Sundsvall. Gemensamma saker skulle delas. En lägenhet skulle säljas. En stad skulle bytas mot en annan. Rätt mycket på en gång. Tack familjen! Utan er hade jag inte klarat det. 

Jag trevade mig fram. Tog små steg framåt. Samlade energi i form av familj, vänner och natur. Sjukskrivningen led mot sitt slut i början på Januari. Hur skulle det gå?  

Det var här något började hände. Energin började komma tillbaka. Jag kunde känna att jag levde.
Jag fick ett jobb över en lång arbetsintervju. Egentligen inte min tanke, eftersom jag någonstans kände att jag inte var redo för ett heltidsjobb. Trots det så tackade jag Ja. Efter några veckor blev det till en tills vidare tjänst. Ett stort kliv hade tagits.

Jag klarade det!

IMG_6217

Än idag påminns jag, vilket jag som sagt alltid kommer göra. Jag har lärt mig att hantera det. Jag prioriterar annorlunda. Känner efter både två och tre gånger innan jag planerar in en massa saker. När jag glömmer bort det och går för snabbt fram påminner kroppen mig. Då är det bara att bromsa. Men det gör ingenting. Så länge jag mår bra är jag lycklig.

Efter att ha bott i föräldrarnas radhus har jag i helgen äntligen fått flytta in i MIN alldeles egna lägenhet. Lägenheten som jag har valt. De fina 50 kvadratmetrarna som jag själv betalat. Som jag själv har fått valt inredning till. Vet ni hur lycklig jag känner mig?

Ett nytt kapitel har skrivits och än fler ska skrivas. Jag lever. Tack! Jag är obeskrivligt tacksam.
Hoppas ni väljer att följa med mig.

/ M A R I

18 tankar på “Ett nytt kapitel i mitt liv.

    • Söta du, tack <3 Ja jag har lärt mig otroligt mycket av det här och har försökt så gott det går, sett positivt på det hela vägen.
      Kramar

  1. Fina fina du! <3 Följt dig länge & självklart kommer jag fortsätta att följa dig. Läser varje blogginlägg men är väldigt dålig på att kommentera Du är en inspirationskälla både med hur stark du är, din person & med din tränings glädje!! Stor kram!

  2. Ibland blir det inte som man tänkt sig utan det blir ännu bättre. Hoppas att det kommer att stämma in på ditt liv.Starkt av dig att komma igen och så härligt att läsa att du verkligen trivs med ditt nya liv. Kram

  3. Det är när man är som längst nere i gropen som jag vill kalla det, där och då vänder det och kan bara bli till det bättre.
    Jag drabbades av utmattningssyndrom för nästan 2 år sedan, och föll tillbaka till 50% anställning igår, åter igen har mitt jobb tyvärr sänkt mig.

    Bra dock att veta att jag inte är ensam om att bli drabbad.

    Fin blogg.

    • Är tacksam att du skriver! När jag själv var där trodde jag att jag var ensam, men insåg snabbt att jag inte alls var det. Därför tror jag det är så otroligt viktigt att prata om. Ingen ska behöva känna sig ensam i det där. Kramar

Lämna en kommentar